Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT PAR AFORISMER OM HISTORISK DIKTNING. 39
Mérimées roman från Bartholomeinattens
tid i jämnhöjd med de yppersta
historiska böckerna öfver Valoisåldern.
Liksom så många andra vetenskaper i våra
dagar närmat sig hvarandra och skapat
nya kunskapsgrenar på gränsområdena
sins emellan, synas historieforskning och
historisk dikt visa benägenhet att smälta
samman. Clio var en hellensk
sånggudinna, och Thycydides en historisk
novellist med en karaktärsskildrares
psykologiska konst och sinnrika
framhäfvande af kausalitet i händelser och
sinnen. Hvarför skulle icke historia och
dikt än en gång växla ringar och lefva
ett fruktsamt och lyckligt samlif?
I primitiv poesi är allt historia:
skapelsehistoria, gudahistoria, hjälte- och
sagohistoria. Genesis och Homer,
Roland och Niebelungen, öfver dem alla
hvila ett uråldrigt fordoms högtidlighet
och ära. Bortgångna åldrars arf, döda
släktleds sägner och visdom, de
förstummade rösternas tallösa chorus ljuda
med sin väldiga, mångstämmiga musik
genom diktningar som dessa och fylla
dem med det förgångnas oändlighet.
Ensamt all ursprunglig poesis
genealogiska hänförelse, som öfver sonens
vapenbragd och äfventyr gärna ser skenet frän
faderns gestalt och bedrift, och som
diktar bakåt i uppstigande led, häktande
namn efter namn, liksom för att fästa
släktsagans kedja så långt tillbaka som
möjligt mot upprinnelsen, mot kaos och
världsdaning, talar tillräckligt tydligt
om denna kollektiva diktvärlds behof af
historia. I den medvetna och
individuella diktkonsten har historien
likaledes åtminstone ända till 1800-talets
midt gifvit den afgjordt viktigaste
ämnessfären. Exemplen äro ju i allas minnen
och munnar. Det är obehöfligt att erinra
om, att hela det allvarliga dramat, sorge-
spelet, i hvilket mänskligheten dock gjort
sina djupaste och största uppgörelser
med tillvaron och sig själf, regelbundet
varit historiskt från Aeschylos till
Shakespeare, Victor Hugo och Goethe, liksom
att fabuleringsglädjen, äfventyrshungerns
och handlings fröjdens romantik,
berättelsekonsten med ett ord, också
företrädesvis vändt sig till historien som
till den outtömliga fyndgrufvan på öden
och förvecklingar.
Ett enda drag är konstant i all denna
eljes oförenliga och omätliga litteratur
—- det att det förflutna dock aldrig
utplånar det närvarande, det att de gamla
namnen och dräkterna dock mer eller
mindre tydligt maskera människorna från
diktarens egen tid. Den grekiska
forn-sagans af ödeshanden hoptrasslade
blods-härfvor med dess primitiva vildhet och
dämoniska oförklarlighet förvandlar ju
redan Sophokles till en fin och förädlad
spånad med ett inre mänskligt
sammanhang. Det i utslagen blom stående
Hellas’ melankoliskt milda och mognade
lefnadsvisdom tyder redan hos honom
myten efter sitt »ethos», medan den
hos Euripides nästan spränges af den
lidelsefulla dialektiken hos en
brytningsgeneration af resonnörer och sökare,
ompräglande alla begrepp och omskapande
alla värden. Men detta och dylikt är
sagdt många hundra gånger. Det är
öfverflödigt att påpeka det anglosaxiskt
lymfatiska hos Shakespeares romare eller
den sjuka och deklamatoriska
månskensromantiken från 1800-talets midt hos
Hugos på 1500-talet lefvande banditer.
Det är sant, att den historiska
diktningen sedermera under intryck af tidens
vetenskaplighet och sanningskärlek idkats
allvarligare, med en djupare objektivitet,
men hvem undkommer sig själf? I stora
fornnordiska skådespel hafva Ibsen och
Björnson i jarlars och konungars
gestalter talat om sig själfva och hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
