Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Morleys ande. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORLEYS ANDE.
Af HENNING BERGER.
I
IN enda gång har jag gjort
bekantskap med en andeskådare.
Han hette John Morley, var
en äldre man och simpel
nattvakt i gamla Grand Pacific Hotel i
Chicago.
Morley drack. Han drack starka
drycker i små kvantiteter — ofta. På
morgonen, när han ställde den släckta
lanternan ifrån sig bakom en hörnpelare,
lade in den stora, laddade revolvern i
ett skåp och beredde sig att gå till sängs,
brukade han säga:
— Nu skall det bli skönt att få en
kudde, en mjuk kudde att hvila gamla
klotet på.
Att Morley med klotet menade sitt
hufvud kunde jag genast förstå, men att
han med kudde åsyftade ett glas brun
majs visky dröjde innan jag kom under
fund med. Så var det emellertid, och
snart var jag fullständigt hemma i den
gamla nattvaktens hela symboliska
terminologi. Den var dess värre ej så svår,
ty sorgligt nog betecknade de olika
uttrycken städse en och samma sak:
ett litet glas brun majsvisky.
Sålunda sade Morley, sedan han
sofvit ungefär en timme på morgonen:
— Nu är det bäst att taga tiden!
Han sade detta manande som ett
väckelserop till sig själf där han låg på
en brits i en skrubb hos portvakten med
uniformsrocken öfver hufvudet, sade och
satte sig upp. Det kunde då hända att
någon af negerspringpojkarna upplyste:
— Klockan är bära half nio, old
Morley . . .
Men till detta genmälde han endast:
— Upp Morley — nu är det bäst
att taga tiden!
Hvarpå han resolut krop upp, drog
på skorna och gick ut till köksbaren,
lade sin p>olett, som gällde för tio cents,
på disken och fick det lilla måttet brun
majsvisky.
Klockan två på eftermiddagen
vaknade Morley ånyo, och sen sof han ej
mer. Han gaf uttryck åt sin stämning
i det enda ordet »kackerlacka», hvilket
var liktydligt med inmundigande af ett
glas före måltiden, som han intog
tillsammans med de lägre hotelltjänarna.
Därpå förflöt eftermiddagen under
fraser sådana som:
— Hvar kan Fred vara? — Har
någon sett katten? — Undrar om
takluckorna ä’ stängda? — Nu är bäst att ta’
på sig öfverrocken — — —
Hvilka lakoniska frågor samtliga
representerade hvar för sig ett njutande
af den lilla bruna.
Eller kunde replikerna hörbart gälla
vädret, såsom:
— Nu skall det väl till och skvala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
