Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
OSCAR LEVERTIN.
bära, vi veta för litet därom. Hur
vanmäktig fantasien är att åstadkomma
världsskapelser af intet, därom vittna de
litterära framtidsbildernas tröttsamma
enformighet. Se, hur icke ens ett snille
som Anatole France i »La Pierre Blanche»
förmår göra en framtidssyn det minsta
lefvande, medan han är outtröttligt rik,
när det gäller det förgångna. leke
underligt, historien gömmer ju hela
mänsklighetens arf, dess dygders och dess
erfarenheters summa.
För öfrigt tänka icke ifrarna af
nutidens ensamma rätt till diktning, att hur
splittermodernt ett ämne är, det dock,
när det omskapas till dikt, i viss män
redan tillhör »historien». Innan skalden
bokför upplefvelser!, tillhör den redan det
förflutna, och dess silfvertöcken börjar
redan omhvärfva det, som skall
hugfästas och räddas i dikten. I viss mån
ljuder öfver all poesi det förgångnas
klockslag. I går är icke i dag, och i dag
upptecknas gemenligen det, som kändes
och iakttogs i går. För ett år sedan
var mycket både af världen och den
skrifvande annorlunda, och går man fem
eller tio år tillbaka i tiden, då kläderna
och ansiktena sågo annorlunda ut, äro
vi redan vid gränsen af det historiska.
Hvem kan icke tycka, när han minns
sina upplefvanden från 1880-talet, att
det är som de händt i ett annat lif eller
som de beskrefvos i en bok och i en
bok, som ack icke alltid synes författad
af en själf. Finns det icke hågkomster,
som för oss alla verka mer främmande,
aflägsna och »historiska» än åtskilligt,
som vi nu läsa om i historien? Gå vi
till våra barndomsdagar, leka vi i en
annan tid, i våra föräldrars värld och i
ljuset af deras lampor, och äro så
riktigt inne i »historien». Kanske historien
rent af icke är en så främmande makt
ens för ögonblickets och modernitetens
profeter, som de tro, fast de blott känna
henne genom ombud, genom det ombud,
som vi kalla »Minne» och som, ehuru icke
upptagen bland sånggudinnorna, ändock
är all diktnings första och sista Musa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
