Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Morleys ande. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORLEYS ANDE. 45
läte, något mekaniskt skrattljud, en
vansinnigs klanglösa hojtanden. Det ekade
kring den mörka gården som hade
osynliga varelser stämt in från murarnas
svarta fönster, och i lyktans
underbelysning grinade det förvridna ansiktet
som en gipsmask. Morley slutade i ett
hostanfall, färdig att trilla omkull och
lallande som en fåne:
— Ho — ho — inte Simpson —
inte Sim — in—te Sim — Sim, Sim . . .
Jag ville gå.
Men Morley höll mig i rocken:
— Xej, nej, vänta litet, jag skall
lysa.
Och han tog verkligen sin lanterna
och gick före mig.
— Inte Sim . . . mumlade han.
Vi passerade en vattenkastare och
krossad mot dess fot låg Morleys
fyrkantiga, bruna korgflaska, glasbitarna
blänkte i lyktljuset mellan de rämnade
flätorna. Viskylukten kändes tydligt.
— Inte Sim — Sim, Sim, Sim —
Vi nådde köksgången, som förde till
gatan, en bakdörr för leverantörer och
uppassarna. En låga lyste långt bort.
— Tack Morley, old man, sade jag
och grep hans hand. — Den var kall
som is.
Morley sade:
— Jag skall en dag berätta något.
Inte nu. Inte om natten.
Och han vände och gick ifrån mig.
Hans skugga växte i det irrande skenet
och sopade gården som svarta skört.
Jag hörde svagt in i gången hans
mummel:
— Sim, Sim — — —
Men följande dag berättade mig
Morley mellan täta klunkar ur en ny
korgflaska med aluminiumpropp i
bägarfa-son, som han fått af mig, en historia.
Vi sutto i hans skrubb hos portvakten
och utanför dörren spelade negerpojkarna
pokertärning om femcentsstycken. Den
stora klockan i hotellhallen
dunkade afmätt och dämpadt som ett hjärta,
i täkt med den gamle nattvaktens
långsamma ord.
III.
— När jag går om natten, med min
lykta, i de gamla korridorerna här, i de
gamla, mörka, tysta korridorerna, när
jag går, om natten, med min lykta —
Så händer det att — att —- att — så
händer det att jag ibland ser något.
Ja, det händer att jag då ser en —
en ande.
Det finns andar. Jag har sett en.
Han heter Simpson. Jag vet att han
heter Simpson. För jag har talat med
honom. Jag har talat med honom om
natten.
Det är tre år sedan jag först såg
honom. Jag vet att han är död. Han
var en gång mycket vacker. Han var
ung då. Jag har också varit ung och
vacker. För trettio år sedan var jag
mycket omtyckt af alla flickor. Sen har
jag blifvit gammal och super. Det måste
man ju.
Men nu skall jag berätta om
Simpson.
En natt, för tre år sedan, tre år, en
natt kom jag ur köksgången för att gå
öfver gården till stallarna. Jag ville gå
till stallarna tvärs öfver gården.
Det var mörkt. Det var mycket
mörkt, alldeles svart i vrårna. Jag kom
fram till vattenkastarn, och just som jag
lyste på järnkranen för att se om den
var ordentligt tillvriden, så —- så — så
tyckte jag att jag såg en man gå
bakom en af omnibussarna, som stod på
gården. Jag tyckte jag såg en man.
— Hvem är det? sade jag.
Men ingen svarade.
Då gick jag rundt den gamla
va-gongen och höll lanternan högt upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
