Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Morleys ande. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 HENNING BERGER.
Och då såg jag en man gå före mig.
Men han var så långt före mig, att hvar
gång jag vek om ett hörn vek han om
nästa. Så gingo vi tysta hvarf på hvarf,
alldeles tysta, hvarf på hvarf.
Bäst det var, var han borta. Jag
gick rundt, rundt, rundt, med lyktan högt
lyftad, men han var borta.
Nästa natt såg jag honom igen och
nästa natt och natten därpå. Jag visste
att det ej var någon af hotellets folk,
för det är förbjudet att gå och stryka
så där om natten på gårdarna.
Men jag kunde ej få fått i honom.
Han slank in i skrymslen och trånga
passager och så blef han plötsligt bära
luft. Jag ropade, men han svarade ej.
Tredje kvällen sköt jag efter honom.
Det blef en förskräcklig uppståndelse,
och jag fick en sträng skrapa af
direktionen. De trodde mig ej utan sade, att
jag var full och såg i syne. Jag höll
pä att bli afskedad. Endast det att jag
varit där ända sen hotellet byggdes efter
stora branden gjorde att jag fick stanna.
Och jag aktade mig se’n väl att tala
om hvad jag såg, för att ej bli bortkörd.
Jag förstod snart, att det var en ande,
och sköt ej mer.
Det var en ande. Ett år efteråt fick
jag tala vid honom. Jo, jag fick tala
vid honom ett år efteråt.
Det var på gården igen, bredvid
vattenposten. Jag kände på
skrufstyc-ket, och då såg jag honom stå vid ett
par balar hö, som lågo under ett skynke.
— Nu springer han, tänkte jag. Ja, jag
tänkte: nu går han. Men det gjorde
han icke.
Då gick jag fram till honom.
Han stod kvar.
Jag lyste på honom.
Det var en ung man, bära några
och tjugo. Han hade svart, lockigt hår
och en röd vacker mun. Och så såg
jag, att han på hufvudet bar
sydstaternas soldatmössa.
— Hvad är du för en gynnare, sa?
jag-
— Officer Simpson, sa’ han.
Då ville jag lysa närmare på honom,
men då var han borta. Han var borta
i en blink, som när man blåser ut ett
ljus.
— Ni förstår: precis som när man
blåser ut ett ljus — puh! — var han
borta.
Men se’n såg jag honom ofta. Och
en natt talade han om att han var död.
Han sa’ att han hade varit död länge.
Nu har jag sett honom i tre år. Och
i går natt märkte jag att — att — att
han blifvit gammal. Ja, jag tyckte —
jag tyckte — jag tänkte ...
Nej, det gör detsamma. Men då
skrek jag till och tappa’ — eller kasta’
min flaska. Men nu har jag ju en ny.
Den är tom, ser jag.
Ja, ursäkta, men nu är det bäst jag
går. Det är bäst att taga tiden . . .
IV.
— Nattvakten är död, sade
fraktagenten en morgon.
— Är Morley död!
— Ja, gubben söp ihjäl sig förstås.
Men portvakten påstår att han en
gång-varit officer i armén. Han lär ha varit
från Södern och hette Simpson på den
tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
