Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 11 bilder - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEGNERS BIKTMODER.
69
/
vet också snart försvinna: »Var stolt
mot ödet blott hälften så mycket som
ni är det mot människorna . . .
Bikt-modern kan endast hafva rättighet att
säga allt detta, ty endast hon vet huru
långt ert ädla öfverseende och ert
hjärtas godhet sträcker sig.»
Någon egentlig ljusning inträdde dock
icke i Tegnérs lynne, så länge han var
kvar i Lund.
»Gif mig förlorad, liksom jag själf gjort
länge!» skrifver han i mars 1826; men
han tillägger några vackra, vemodiga
ord om den gudomliga gnistan, som
»lefver än», och om människan, hitte-
barnet, som går i Tidens skola — en
vändning som går igen i de sista raderna
af den ofta debatterade dikten
Mjältsjukan. Han blir, skrifver han några
veckor senare, hemsk till mods, när han
betraktar förändringen af sin egen
uppfattning om människolifvet. Sorgen öfver
den stundande skilsmässan från Lund
och Skåne hade tidigt fattat honom:
redan i oktober 1825 skrifver han därom
klagande för sin väninna. Hvad som
länge plågat honom, ämbetsgöromål,
sjuklighet och fattigdom, fanns alltjämt kvar,
om än det nu blef ljusare utsikter för
framtiden i ekonomiskt afseende. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
