Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tegnérs biktmoder. Af E. Wrangel. Med 11 bilder - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 E. WRANGEL.
kroppsliga sjukligheten, förenad som den
ofta var hos honom med melankoli och
fruktan för vansinne, hade angripit honom
rätt ofta dessa år; på sommaren 1825
t. ex. klagar han öfver denna »sjukdom
i blodet». Och de biskopliga
ämbets-göromålen hade redan börjat kännas
tryckande och svåra. Under dessa
förutsättningar har dikten Mjältsjukan —
väl till större delen redan 1825 —
kommit till.
En annan dikt, som är riktad till
väninnan på Sireköpinge, bär spår af
samma stämning och visar nästan ännu
mera direkt tillbaka till hjärtats sorger.
Såsom ofvan berättats, hade Tegnér
skickat friherrinnan Martina den första
upplagan af Fritiofs saga med några ord,
som antydde brytningen af
vänskapsförhållandet. Nu, när detta återknutits,
lofvade skalden gifva sin väninna den
andra upplagan — såsom hon påminde
i februari 1826 — »med några ord af
författarens hand, som ersätta det i den
förra bortklippta stygga Fordom —
hvilket jag ej tillerkänner något rum i
vänskapens ordbok», tillägger hon.
Dedikationen blef den lilla dikt, som i de
Samlade skrifterna, oegentligt nog, bär
titeln Lytet. Hjärtats skatter, klagar han,
förspillas: »fattas ej af den, det älska
ville, och försmås af den, som det
förstod.» »Hjärtat är ett tryckfel», men hos
de flesta »Gudi lof står ej det felet kvar».
Blefve hans lefnadssaga »omtryckt» —
likt Fritiofs nu — skulle den väl få
ny vignett och ny musikbilaga,
ack! men samma tryckfel fruktar jag.
Och han slutar varmt och vackert,
som han börjat, till sin »sköna biktmor» :
Sättaren i skyn ock ämnat hade
rätta felet äfven väl hos dig,
men han fann det alltför skönt och sade:
»låt det stå, det är en bild af mig.»
Denna dikt lämnades med
Fritiofs-häftet sannolikt vid Tegnérs besök å
Sireköpinge strax efter påsk, då —
såsom ofvan nämnts — Tegnér tagit sin
vän Bolmér med. Öfver detta
sammanträffande uttryckte både gäster och
värdinna sin stora tillfredsställelse. Tegnér
hade tydligen varit meddelsam och
gladare. Åter hade han fått lätta sitt hjärta:
»Hvad hafva väl människorna bättre att
gifva hvarandra än förtroende, känsla,
meddelande af hvarje själens intryck,
som utgör vårt bästa, vårt förnämligaste
lif.» Han föraktade tydligen icke längre
en kvinnas vänskap.
I maj sade Tegnér »ett sista farväl»
hos sin trogna, förstående biktmoder.
Ett djupt vemod bemäktigade sig bägge.
Hon utbrister:
— — — jag som ägde den ädla rättigheten
att tolka min beundran med vänskapens och
förtroendets ljufvaste språk! Ack detta skall ej
på länge återljuda i den fristad, där Tegnér
älskade att utgjuta hela sin själ. Lik en
öfvergifven fé står jag kvar med den gyllene nyckeln
i handen, som innesluter snillets och känslans
härligaste skatter i det ädlaste sinne, och
förlåt er vän den stolthet hon har att tro att
ingen annan skall förstå att därutur framlocka
dem som hon.
Om det svåra afskedet från Lund
skrifver han till sin väninna i juli från
Varberg, där han skulle genomgå en
badkur. Såret var ännu ej läkt, tyckte
han. »Ack det oförklarliga, det
inkon-sekventa, det orimliga människohjärtat
hos mig och andra.» Och han fäller
tunga ord, som dock ofta återkomma
hos honom och just därför förlora i
tyngd: »Mitt hjärta är utlefvadt och
dödt, och jag vet icke hvem som kan
uppväcka det från de döda.» Emellertid
andades hans bref i det hela lugn, och
särskildt var väninnan glad öfver hvad
han yttrat »som så härligt förklarat er
sinnesstämning i afseende på ämbetets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
