Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Mi fame. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MI FAME. 95
vatten, ville jag bära lefva om och om
igen i inbillningen det trolleri jag senast
kom från och skulle återvända till.
Ånyo glider jag nedför Venezias mörka
Canal Grande, där återskenet från alla
de graftysta båtarnas lyktor irrar kring,
glimmande som mareld. Då och då bryts
stillheten af en sång, som skjuter mot
dunkla fästet likt en raket lätt svajande,
när den högst uppe springer ut i granna
solar. Den kommer från trubadurernas
lampprydda bark, och ljudlöst lägger
gondol på gondol tätt intill för att lyss. Som
sagoväsen, dem jag anat, känt kanske i
någon förtillvaro, så främmande och dock
sällsamt bekanta stiga palatsen ett efter
annat ur djupet, alla dessa kron och
pelarrader gömda i nattskuggorna som i
andehamnar bli för mig till lösningen på
någon gåta, hvilken aldrig haft form men
lefvat i mig som en otillfredsställelse. Här
och där brister förtrollningen sönder af ett
kallblått ljusflöde ur hotellens portiker, af
det gälla färgskriket från pråliga
gondolpålar. Sedan glida vi åter, min stumma
förare och jag, in i det mörka. De mjuka
årtagen lägga bakom oss Dogernas hvita
drömslott. Som svarta jättegastar teckna
sig plötsligt in på relingen Riva
Schia-vonis barkasser och ångare — och
försvinna äfven de. Vinden från lagunerna
möter kylig och gungar sakta min
farkost. Lättjefullt stödd mot kuddarna
tycker jag att det vore fysiskt omöjligt
att slita mig ur detta drömtillstånd.
Hvarför skall icke äfven jag en gång få vara
rik och handla som de rika: mätt och
lat vältra mig i öfverflöd och rus, båda
mig i skönheten som i en bädd af svala
rosenblad och låta deras söta ångor
gunga mig i ljuflig yrsel. . . Ja, är ens
skönheten vard att jag släpper till min
personlighet? Äro intrycken utifrån
verkligen värda, att jag låter mitt eget väsens
strängar dallrar Mer och mer tycker jag
mig erfara mitt innersta som ett väsen af
främmande och gudalik art hvilande i
sig själf i upphöjd oberördhet.
Min roddare böjer sig och hviskar
lent som sunnanfläkten:
— Signora: Lidö, Murano.
Ingen kunde förstått mig som denne
smidige italienare, hvilken jag på dagen
hört gorma som en vildsint käring om en
soldo. Nu drifva Venezias nattliga andar
sitt spel, och det är hans sak att akta, så
de icke störas.
— Murano.
Jag vet inte alis hvarför, om inte för
att Lidö, som är närmast, varit
naturligare. Det hela är vansinnigt, skall
tömma min magra kassa — än sedan,
fråga efter det i dag! Nu slukas vi redan
af småkanalernas irrgång. Gondolen
slinker hurtigare genom de fattiga prången
mellan unkna husmurar, där kvinnor stå
på baktrappan och skölja kläder i skenet
af lyktan, som, upphängd på väggen
speglar sin glåmighet i vattnet, förbi
vin-krogarnas små trädgårdar med
guitarr-spelande jäntor.
Så ut på lagunen med alla tusen
slingor, rader, bågar, festoner af ljus,
ramp under kyrkornas, kupolernas,
tornens och palatsens mörka fantastiska
kulisser. Mitt medvetande står stilla i
en formlöst svällande förnimmelse af det
betydelsefulla i att jag, just jag finns till.
Där jag förnämt glider bort från världen
på det stora vattnet, ensam med de bleka
stjärnorna, ligger jag och känner det
maskineri, som verkar i detta mitt
vidtfamnande medvetande till den grad
sammansatt och märkligt, att jag hemligen
finner de strålande himlakropparna utan
mening — litet dumma, värdiga att sugas
fast på mina ögons näthinnor, ja men
ingenting mer. De endast snudda vid
min tillvaro.
Nu fara vi under de dödas ö — det
är bära en naken grå mur, och plötsligt
erfar jag en alldeles saklös vrede. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
