Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Tidningspressens amerikanisering. Af Otto Sylwan. Med 10 bilder - Mi fame. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
HILMA ANGERED STRANDBERG.
genomgående gått tillbaka, torde vara
ganska svårt att bevisa; enskilda gamla
engelska publicisters påstående kunna ej
anses afgörande. Till sist: med
fördömelsen af den gula pressen är inte
domen fälld öfver amerikaniseringen i alla
dess former. De traditioner den vräker
undan äro kanske ej alla af det
vördnadsvärda slaget, och nog skulle vi hafva
godt af att efter amerikanarnes föredöme
styrka vår vakenhet, vår energi och vår
tro på framtiden.
MI FAME.
Af HILMA ANGERED STRANDBERG.
jjAG steg in, kanske litet
ansträngdt ystert, i trattorian.
Där var folktomt, blott från
rummet intill trängde stojande
sorl. Mackaronin och vinet kom fram, jag
log: också en symbol af denna våraftons
hunger efter upplefvelse. Hvilken dag det
varit, en dag i ömtåligaste blått, bräddad
af skönhetsdyrkans hela hänryckning.
Hundra gånger hade jag tyckt mig
pånyttfödd, hundra gånger hade förlåtar ramlat
och töcken skingrats, jag hade sett hvad
jag aldrig förr sett, förstått hvad jag aldrig
förr förstått. Inte ville jag yfvas — men
så pass medveten är hvarenda människa,
ingenting är så tarfligt som hyckleri
inför sig själf, och jag hade öfverträffat
mina egna djärfvaste drömmar. Tillägnat
mig det väsentliga af tingen i en grad,
jag aldrig trott mig mäktig, med min
instinkt fattat mästerverkens innersta
till-blifvelsetanke på ett sätt, som omöjligt
kunde annat än uppenbara för mig egna
okända djup och vidder.
Nå, naturligtvis gick jag inte hela
tiden och frossade af mitt höga jag,
naturligtvis var jag ingen narr, det
kom oemotståndligt — jag var mätt,
rik, stark, lycklig, se där summan af
historien.
Lycklig — ja kanske hade det allra
härligaste bestått i att jag trots allt gått
och lyssnat, väntat på något — på ödet?
På att lyckan som ju ända egentligen
blott omgaf mig som ett underland, höljdt
i röd morgondimma, skulle afslöja sig
helt, bli min personliga egendom
handgripligt, försinnligadt? Ja, något ditåt
var det jag hemligt lyddes efter. Under
de sjudande krafternas spel tändes en
låga, som rent af fick siande glöd. —
»Det kommer att hända dig något» brände
det mig i blodet, medan jag jagade från
skönhetssyn till skönhetssyn. Och ehuru
jag blygdes som för en svaghet, en
barnslighet, ja greps af farhåga för att icke
vara fullt den starka ande jag trott, då
så groft retmedel behöfdes, jag som borde
kunnat hvila mitt skönhetsmättade själf
i hög olympisk ro — så genomilades jag
af ganska jordisk spänning. Hvarför
skulle icke den stora framgången kunna
möta mig, just nu, i någon form, ett
bref, ett möte, ett meddelande — jag var
färdig. Att taga, taga. Mina händer
kunde både gripa och hålla fast. Aldrig
hade jag väl varit så färdig för att rida
in med palmen i hand i ärans och
medgangens land.
Som dagen lidit hade visserligen en
egendomlig beklämning — — — — —
Nej, nej. Där jag satt här och
läppjade på mitt sura »nostrano», omfluten
ännu tyckte jag af skymningen därute
med vårstjärnorna speglande i silkeblanka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
