Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett par ord om äkta och oäkta historisk konst och diktning. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
CARL G. LAURIN.
tids dräkt. Hur en man i öfverrock
utanpå och med sorg i hjärtat ser ut,
det vet man, det kan man ha sett, men
hur en sorgsen man i rustning eller toga
tagit sig ut vid ett sådant tillfälle, det
vet ingen nu lefvande, han må pröfva
ställningen på gardisten-modellen hur
mycket som helst. Den historiska
konsten har alltid fått in något oäkta, så
snart den ville vara historisk. Trots all
linjeskönhet verka de »historiska»
taflorna af Rafael ytliga och falska
jämförda med hans porträtt af samtida, och
Rubens förefaller pinsamt oäkta i sina
historiska porträtt af Karl den djärfve
och Maximilian I. Däremot i sitt
Ama-sonslag — den rena fantasikonsten —
är han lika fri från detta oäkta drag
som en Michelangelo i sina
fantasimålningar i Sixtinska kapellets tak. Samma
sak gäller om Shakespeares Hamlet och
Rembrandts Claudius Civilis, hvilken
senare tafla ibland anföres som bevis på
god historisk målning. Mycken historisk
trohet har konstnären i detta fall ej
åsyftat i en bild, som än ansetts vara Ziskas
sammansvärjning på 1400-talet än Odin
och hans kämpar. I Hamlet göres ej
heller försök till historisk trohet; den
tillhör en tid, som ej kände några
fordringar på historisk trohet och sanning
i lokalfärgen, fordringar som man ej
kan undandraga sig, då man en gång
förstått och erfarit hvad de vilja säga.
Det går ej att »se refaire une virginité»,
och den falska oskulden är föga
tilltalande. Då Burne Jones lägger sig till
med en Botticellis tafatthet eller en
an-tinaiv person som Per Hallström i
Grefven af Antwerpen omfattar
»Sundhedsbegreber fra det i6:de Aarhundrede»
och låter en kärnfrisk yngling på
gammalt godt medeltidsmanér få en
lifsfar-lig åkomma af obesvarad kärlek, då
märker man bäst, att hur vi krångla, blir
historisk konst redan i själfva anslaget
falsk. Man börjar nästan misstänka, att
framtiden, äfven då det gäller så
förträffliga saker som Kongsemnerne, Erik
XIV (Rosens, icke Strindbergs, ty hvad
hans historiska dramer beträffar, tycker
jag detsamma som Strindberg själf tyckte
om historiska dramer, innan han skref
sina egna) och äfven då fråga är om
Höckerts Slottsbranden eller Larssons
dekorativa och personliga fresker, kommer
att beundra allt detta trots det lilla
skorrande, som det historiska
rekonstruktionsförsöket i alla fall medför äfven i
dessa eljest så harmoniska konstverk.
Det historiska får så ofta något af
lånta fjädrar. Den, som ej nog
lidelsefullt lefver i sin tid och, som Durer
säger, kan »rycka ut» skönheten ur det
omgifvande lifvet, han hoppar så lätt in
i förut högaktade former, han tar vara
på de applåder, som Gustaf Adolfs
strategi förtjänade åt sig vid
Breitenfeld, eller imponerar med Karl XILs
stor-stöflar, för hvilka alla känna sig
högaktningsfulla. Låt Homerus få behålla sin
Hekuba och Ibsen skrifva om sin Hedvig
Ekdahl!
Vår tid skulle ej lämpa sig i bild
eller drama? Sådant kan man få höra
af de lärdal För Sverige äro dylika
satser särskildt riskabla. Knappast hade
vi på 1880-talet hunnit få en
verklighetsskildring och en ganska konstnärlig
sådan, förrän skomakarrealismen skulle
ut-drifvas af professorsidealismen, och detta
utdrifvande af djäflar med Belzebub har
lyckats alldeles för bra i vårt för oklart
fantasteri och flåspatos på det poetiska
området så benägna land. Vår kända
ömklighet inom dramatiken
sammanhänger nog ej så litet med vårt
bristande verklighetssinne.
Den historiska skolan vill ha
»perspektiv», säger den, och den behöfver
därför leta hundra år tillbaka i tiden för
att få sin hjälte kunstfähig. Det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
