Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett par ord om äkta och oäkta historisk konst och diktning. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ÄKTA OCH OÄKTA HISTORISK KONST OCH DIKTNING. 101
snillet är det förbehållet att skapa sina
figurer utan medarbetarskap: han lefver
i sin tid men står så högt öfver den,
att han har perspektiv i alla fall; han
behöfver inte skramla med sköldar för
att skildra våra politiska fejder. Ligger
det ej en impotens i detta ständiga
återgående till det förflutna?
Jag tror, att det var Béranger som
en gång sade, att han slopat den gamla
mytologien i sin dikt. Ja men, sade
man, hafvet, hvad kallar ni hafvet?
Am-fitrite, Neptun, najader, tritoner, hvad
gör ni med dem? Jag säger helt enkelt
hafvet, sade Béranger. Kunna vi då
aldrig få någon ro för dessa gamla
skuggor? Skall man aldrig kunna slippa
uppslag från Boccaccio, till hvilken man
hänvisar som förr till en kyrkofader.
Jaså, det står i Boccaccio, då måste man
taga sitt förnuft till fånga under trons
lydnad, då måste det vara poetiskt,
liksom en hänvisning till Marlowe afklipper
hvarje resonemang om ett uppslags
dramatiska värde.
Det finnes personer som klaga öfver
att vår tid saknar dramatiskt innehåll
och att den högst duger till farser. Man
får vara tacksam för det sista
medgifvandet, ty det blefve allt litet mattsamt
för oss att endast få Strepsiades’ tirader
att skratta åt och Pantalones inlägg att
mysa åt.
Tiden mellan 1815 och tills vidare
skulle sakna tillräckligt hat, tillräcklig
kärlek, tillräcklig handling för att duga
till ett drama!
Det är ingalunda meningen att
opi-nera mot fantasien. Det är tvärtom ur
rent konstnärliga skäl och därför att den
historiska konsten brukar bli sämre som
jag föredrager fantasi konst och en
verklighetsskildring, som naturligtvis har det
allra största behof af fantasi och
konstnärlighet för att vara lyckad, och här
är krafvet på fullt organisk fantasi ännu
starkare. Här är det ej nog med att
reagera öfver vissa neoromatiska försök
att spänna centaurer för åkardroskor,
utan här gäller det att kunna ge hela
tidssmaken och tidsdoften utan att stryka
under aktualiteter och dräktdetaljer. Detta
intensiva konstnärliga verklighetssinne
ägde t. ex. Maupassant i ovanlig grad;
man ser, hur Seinen glittrade i solen
en viss junimorgon på 1880-talet, man
hör flickornas pladder, man känner
steklukten, då man närmar sig Auteuil, men
bakom allt ligger en känsla af hur
bortom hvardagligheten lifvets allvar lurar
med sin vällust och sin smärta.
De historiska romanerna, de
historiska taflorna bli sin upphofsmans barn,
som den son Jakobs tjänarinna Bilha
födde åt Rakel. Denne gosse skulle
räknas för Rakels son, och hon blef så
förtjust öfver detta lånegods, att hon
kallade honom Naftali, det är: en Guds
kamp har jag kämpat med min syster.
Denna hade dock själf fått bland annat
sonen Levi, hvilken trots alla lärda
adoptionslagar ansåg sig betydligt mera »äkta».
Ju mera man älskar att sätta sig in
i flydda tider, desto mindre glädje har
man af den »historiska» eller rättare
den ohistoriska sidan af ett historiskt
drama eller en historiefla, för att nu ej
tala om att en falsk ton i
ackompanjemanget förstör mycket af glädjen öfver
äfven ett godt sångföredrag. Oscar
Levertin, som djupare och vidare än någon
före honom i vårt land fattat det
förflutnas och det närvarandes
skönhetsvärld, har i sin vackra artikel »Några
aforismer om historisk diktning»
meddelat, hur han vid åsynen af
Djurgården kommer att tänka på Semiramis’
hängande trädgårdar. Häri ligger
sannerligen intet ondt, ehuru jag för min
del hellre under en Djurgårdspromenad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
