Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett par ord om äkta och oäkta historisk konst och diktning. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
CARL G. LAURIN.
tänker på, hur vackra ekar kunna vara
äfven då de stå på verklighetens
prosaiska gräsmatta. Men om man allt för
ofta tänker på Ingjald Illråda och Erik
Prästhatare, då man ser Oscar II, då
erkänner jag gärna att jag har svårt att
följa med. Har vår tid ej behof af och
rätt till att bli tolkad och nobiliserad
genom konsten? Få ej våra bönder ett
nytt värde, då man sett dem skildrade
af Zorn eller Wilhelmsson? Öppnar ej
en Hammershöj, en Viggo Johansen
ögonen för det oss omgifvande lifvet på ett
sådant sätt, att mången misslynt och
sörjande öfver all fulhet omkring oss får
en verklig tröst genom dessa
konstnärers harmoniserande af våra egna
lifs-former? Jag behöfver väl ej upprepa,
att den konstnärliga intensiteten, de
konstnärliga egenskaperna komma först och
ämnet sist, men likafullt är det ej
likgiltigt, hvilket ämne man väljer.
När det gäller en historisk
framställning i dräkt eller bild, komma vissa lärda
med subtila utläggningar och glädja sig
t. ex. åt det i6oo-tals-lynne? som hos
en Corneille och en Racine tittar fram
ur Augustus’ peruk och bakom Phédres
krinolin; man kan ha nöje åt den franska
societetsgråce från år 1800, hvarmed
Hersilia visar sina ben på Davids
Sabin-skorna, ja kanske drifva det så långt
att man lär sig litet om Karl Johan och
hans samtida, då man ser världens
hittills allra tråkigaste historietafla,
Hasselgrens Erik den heliges sista andakt i
Uppsala domkyrka, målad 1823, men
sådana fina funderingar ha väl mera ett
kulturhistoriskt än ett konstnärligt värde.
Vår tid är förtjust i verklig historia,
om den också mer än andra tider vet,
hur svårt, ja omöjligt det är att
definitivt framställa det faktiska förloppet ens
af den enklaste händelse eller objektivt
skildra den klaraste och lättfattligaste
personlighet. Man är tacksam både för
subjektiv och objektiv historia, men man
förstår också, att den historiska
romanen är något artskildt från en historisk
framställning, man mä söka krångla bort
denna skillnad med hur halsbrytande
sofistik som helst.
Lärda män ha alltid litet för mycket
respekt äfven för mycket ihåliga
Haupt-und Staats-aktionen, »les noms ronflants»
trifvas i katederns högtidliga skugga, och
samma lärde ha alltid litet för litet
respekt för uppasserskan verkliga
hjärtesorg, ehuru hennes olycka ofta är
bittrare än de flesta cæsarers erotiska
missöden. Hela historiekonsten tenderar åt
ett fel, det mest antikonstnärliga fel som
kan tänkas, framhållandet af skalet på
kärnans bekostnad, och det är af den
anledningen jag föredrager den »äkta»
historiska konsten framför den »oäkta»
och sätter Jan Steen framför den
Gerhard de Lairesse, hvilken deras samtids
professorer satte skyhögt öfver den
förstnämnde, därför att Akilles var förmer än
en holländsk daglönare. Gärna minnes
jag ordet: »den som ej lefvat i sin egen
tid, den har aldrig lefvat». Men framför
alla andra olyckliga förefalla mig de
litterärt eller konstnärligt skapande andar
vara, som af ödet blifvit dömda till ett
evigt främlingsskap i sin egen tid,
lefvande på lån i lånade kläder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
