Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Wolfgang Amadeus Mozart. Af Helena Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WOLFGANG AMADEUS MOZART.
109
honom tillbaka från Paris, där han
dessutom fruktade att lämna honom ensam
utan moderns omsorg och beskydd.
Visserligen var den unge Mozarts nobla natur
och rena hjärta honom det säkraste skydd
mot alla dåliga inflytelser, men han var
och förblef i sällsynt hög grad okunnig om
denna världens ondska. Egentligen trodde
han godt om alla, till dess han fick de
krassaste bevis på sitt misstag, och fadern
förebrår honom ofta i sina bref, att han,
hvilken som barn var så allvarlig och
betänksam, nu tycktes ha förlorat all
förmåga att kritisera människor, blott de
bevisade honom en smula vänlighet. Hans för
andras nöd ömmande hjärta och hans
oförmåga att göra sig själf gällande voro just
heller icke egenskaper ägnade att bringa
honom världslig framgång. Alltså fick han
lof att återvända till Tyskland.
Under hela resan skref Mozart många
och långa bref hem, och af dem alla
framgår, hur han förstod icke blott att finna
sig i situationen utan ock att alltid se de
ljusaste sidorna däri.
Ordet »godt humor» är liksom ett för
tarfligt uttryck för Mozarts väsen. Man får
snarare kalla det en lifsglädje som hade
sitt ursprung i den evigt porlande källa af
musikidéer, hvaraf hans själ var uppfylld
och som förgyllde och förskönade den
trångaste tillvaro, ja till och med
förljufvade de bittraste och mest ångestfulla
perioderna i hans lif. Dessutom var han,
liksom hela hans familj, i besittning af en
sprittande humor, som ganska ofta slog
öfver till satir. Hvad som väckte hans
motvilja och förargelse kom honom snarare
att skratta än gråta. Det var denna hans
inre balans, bildad af allvar och löje, som
alltid fick honom att med suverän
öfverlägsenhet liksom sväfva öfver alla
beständiga trivialiteter, simpelheter och intriger,
hvarmed hans väg oupphörligen var beströdd.
Han säger själf, att för att lefva och
komponera behöfver han »einen heiteren Kopf
und ein ruhiges Gemiith».
Ännu hade han dock en svår kamp
att utstå, innan han vann frihet att lefva
och arbeta på egen hand.
Fadern hade förmått honom att
återvända, genom ett halft löfte om en
anställning i Munchen, där också Aloysia
Weber skulle få engagement som sångerska.
Men båda delarna inneburo en ny miss-
LEOPOLD MOZART.
räkning. I Mannheim återfann Mozart sin
älskade som en redan firad sångerska, hos
hvilken hofkavaljerer och officerare hade
undanträngt minnet af den unge
kompositören.
Då Mozart märkte hennes likgiltighet,
lämnade han henne utan klagan för att
återvända till Salzburg, där en ledig
kapellmästareplats väntade honom.
Munchenplanerna tycktes gå om intet,
då Mozart ändtligen på hösten 1781
mottog uppdrag därifrån att komponera operan
Idomeneo. Ämnet var en klassisk saga:
Kung Idomeneo, som för att frälsas ur en
storm lofvade Neptunus den första
människa som komme honom till mötes, tvingas
att offra sin egen son, hvilken dock
befrias af sin älskade. Neptunus är
nämligen nog medgörlig att låta dem lefva,
medan Idomeneo abdikerar.
Ämnet var icke mycket dramatiskt, och
Mozart fick till sin plåga rätta sig ganska
mycket efter sångarnas fordringar på arior
och bravurställen, hvarför heller icke denna
opera har hållit sig på våra moderna
scener. I alla fall gaf »Idomeneo» Mozart
anledning att ge uttryck åt många djupa
mänskliga känslor, särskildt i kören och i
den högtidliga uvertyren. Operan gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
