Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Fredrika Runeberg. Af Johan Mortensen. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
JOHAN MORTENSEN.
FREDRIKA RUNEBERG 1846.
Däremot är hon en ganska intressant
tidsfigur, en fin och bildad kvinna; som
ifrigt verkat för könets höjande och för bättre
villkor åt detsamma. Ty hon var en ifrig
kvinnosakskvinna, och det är icke utan sitt
intresse att jämföra henne med Fredrika
Bremer, med hvilken hon erbjuder
åtskilliga likheter, äfven innan hon kunnat röna
någon nämnvärd inverkan af henne. En
dylik jämförelse uppenbarar kanske vissa
typiska drag i denna tids kvinnorörelse.
Så t. ex. utgå båda dessa kvinnor, som
hvar i sitt land höja fanan, från den högre
medelklassen och båda hafva åtnjutit en
alldeles ovanligt god uppfostran. För egen
del voro de således ej allt för illa ställda.
Typiskt visar det sig också i bådas lif, huru
svårt det då var för en kvinna att få
arbete. Båda slå sig på ritning och målning.
Det anglosachsiska inslaget i denna tids
kvinnorörelse framträder också med all
önskvärd tydlighet i bådas lif: det är en
engelska som uppväcker deras upprorssinne och
själfständighetskänsla: den svenska
Fredrika erinrade sig sedan alltid med
tacksamhet Miss Lewins’ manande ord till henne;
och Fredrika Tengström stod i samma
förhållande till en fru Salmberg.
Senare följde Fru Runeberg med
stort intresse Fredrika Bremers verksamhet
och lärde mycket af henne. Det är icke
utan intresse att läsa hennes omdöme —
i mångt och mycket omoget — om
romanen Hertha: det är ett af de många
vittnesbörden om, hvilket uppseende detta
arbete på sin tid väckte.
Det ligger icke något omedelbart
fängslande öfver Fredrika Runebergs
personlighet. Hon är icke vacker, icke graciös,
icke öppen och liflig eller spirituell.
Tvärtom, det ligger något missnöjdt, något
tungt och dystert öfver hela hennes
väsende; hon suckar ständigt, grubblar alltid
öfver ett eller annat och tyckes hafva fört
ett egendomligt inåtvändt lif. Ofta kände hon
sig åsidosatt och förbisedd. Så t. ex.
berättas det, att hon någon gång kände sig
harmsen, då besökande hos hennes man ej togo
tillbörlig hänsyn till henne. Hon hörde
helt enkelt till de personer, som dölja sig
själfva, sätta sig i ett horn och sedan klaga
öfver, att världen icke ser dem. Mycket
berodde väl detta hennes tunga lynne på
något medfödt; hon var ju af en gammal
familj, som redan uträttat så mycket, att
den hade rättighet att känna sig
öfveran-strängd. Men det kan nog hända, att de
sannerligen icke lätta husliga bekymren
varit medverkande. Hennes tidiga döfhet
bidrog naturligen också att öka denna
dysterhet och afslutenhet.
Men under denna yttre oansenlighet
döljer sig en stor inre rikedom. Hon var en
sällsynt fint kännande kvinna. Har man
icke hela hennes väsende i följande
situation?
En nära vän till familjen fann en dag
under mannens sjukdom fru Runeberg i
salen, lutad öfver två glas med liljekonvaljer,
som stodo på ett bord invid dörren till
Runebergs rum. Den besökande, som trädt
in utan att blifva bemärkt, gick fram och
lade handen på hennes axel med frågan:
»Du ärnar väl bära blommorna till
honom?» — »Ja», svarade hon, »men det
käns bra tungt att påminna honom om att
våren är kommen.» »Det låg», sade vännen,
»en värld af smärta i den blick, som
åtföljde orden.»
Hvilken raffinerad förmåga att finna det
känslotunga, det bittra i tingen ligger ej
gömd i denna reflexion!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
