Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 JOHN LANDQUIST.
sig, och han smälter bort som vax inför
detta »otrefliga tecken».
Högst bisarr är historien om Kristina,
som förde ett slags Ariel-artad existens;
satt som en sparf på trädens högsta
kvistar eller på templens torn, ställde sig
sjungande psalmer på trädgårdsstaketens
spetsar, naturligtvis "bära för att känna
smärtan sticka i foten, gick in i heta
bakugnar eller dök som en fisk ned i vakarna
under isen. Ur alla strapatser gick hon
dock med lika hvit och orispad hud. Denna
berättelse är typisk både för
legendförfattarnas föreställning att själfplågeriet är Gud
välbehagligt och deras groteska brist på
smak, som naivt oförmedladt dyker upp
bredvid verkligt poetiska och konstnärliga
drag i deras skildringar.
Det finns många motbjudande sidor i
den kult af plågan, som helgonen bedrefvo,
och ingen tortyr har varit så förfärlig och
oresonlig som den, som framkallats af syndens
grymma lara, men den religiösa neurosens
naturvetenskapsmän ha nog böjelse att taga
med alltför grofva fingrar på de små
helgonen: de ha så mycken rörande älskvärdhet
också, så mycket segervisst svärmeri, en
mild glans öfver ansiktet och det
hemlighetsfulla inspirerade leende du ett sällsynt
och lyckligt ögonblick sett hos en
förälskad! Dessa bräckliga men hjältemodiga
varelser, smalaxlade, tunna så att huden
på de intorkade brösten spändes öfver blotta
benen och med barnsligt klara ögon,
uthärdade utan klagan alla krämpor och läto
undergifvet skicka sig till klostrets tyngsta
och vidrigaste handräckningar. De föllo
långa tider i sömn och vanmakt, men
stundom täcktes Gud själf tala genom dem.
Då var deras själ ljus och fridfullt lycklig
som en tindrande sommarmorgon, men när
Gud öfvergaf dem, kände de sig ödsliga,
tomma och tvifvelsförtärda. Ingenting fanns
så beständigt som deras tålamod, ödmjukhet
och vänlighet. De voro, som det heter
om Margareta af Beaune — likgiltiga i
alla ting utom i sin öfversvinneliga kärlek till
Kristus, som de alltefter sitt kvinnliga
käns-lolifs riktning föreställde sig som den
himmelske brudgummen eller det strålande
Jesusbarnet och som då och då besökte dem.
De sågo blott honom i allt, och de lefde
som om han och de voro ensamma i värl-
den. De som vilja göra troligt, att
religiositeten blott öppnar en säkerhetsventil för en
instängd erotik, må se med den rätta
pieteten på den erotiken och icke förplumpa
den. Om helgonen röra sig med erotiska
termer, får man icke alltid taga dem strängt
bokstafligt, ty det stapplande människomålet
äger inga andra bilder för sina
onämnbaraste känslor, och de heliga hade späkt sig,
fastat och lidit så, att deras kroppsligt
sexuella lif ofta sjönk ned till ett minimum.
I Sverige kan det ämnesval Svaga
Herrars och Den tredje Adams författare gjort
med denna bok synas en paradox. Men
i Frankrike ha äfven de alla främsta —
en Sainte-Beuve, Renan och Anatole
France — offrat år af lärda mödor på att
lefva sig in i de människor, som ägt den
religiösa passionen — den sällsyntaste och
mest offerkräfvande af alla — och som
haft andra lidanden, annan själsfrid och
tro än vi. Sainte-Beuve hyste den mest
giriga nyfikenheten för de själar, som voro
honom själf fjärmast — det var honom en
känslans äfventyrsfärd —, och det är för
psykologen en det aflägsnas darrande och
vemodiga tjusning att direkt från vår tids
energiska, af ingen religion ängslade
lifs-bejakelse, från våra gators hetsande sorl
och syner och våra elektriska lampors
bländljus träda in bland öknens och
klostrets invånare, oerfarna, stillsamma,
dagg-klara sinnen, men också de brinnande —
fast af annan eld än vi. Egentligen var
det Ruhe icke alis främmande att en gång
låta också helgonen uppträda på sin scen
med alla deras något kantiga rörelser och
förbluffande underverk. Arbetet att klokt,
varsamt och noggrant välja ut och sätta
samman de svenska orden för deras
historia låg säkert för en språkkonstnär af hans
smak och träffsäkerhet. Det hvilar öfver
dessa legender i Algot Ruhes tolkning
något af det stelnade smålöje människor ha
på de gamla taflorna. Det skall väl vara
fromhet denna nunnans ovissa och veka
böjning betyder, . men oss ligger det
närmast att läsa in mild ironi däri. Både i
sin naiva graciositet och sin tafatthet ha
dessa berättelser en viss likhet med
medeltida målningar och liksom de bli de
kanske mest skattade af konstkännaren.
John Landquist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
