Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjärtesorger. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTESORGER.
145
kommeise gingo de ut i den stora, dunkla
förstugan, satte på sig hattarna och stodo
färdiga till vandring.
Elisa först — hennes små fötter i
låga sommarskor tassade spänstigt öfver
golfvets stenrutor. Gotthard efter —
betraktande henne. Han såg henne öppna
dörren som till flykt och glida ut i
solflödet på trappan. Mot fonden af det
vida, sensommarglimmande kustlandet
utanför lyste hennes smärta gestalt som
ett af den vackra jordens vackraste barn.
Gotthard njöt af att se henne just så.
— Hvarthän, frågade han och steg ut.
Hon knuffade honom ner för trappan,
stängde omsorgsfullt dörren och blef ett
ögonblick stående däruppe, spanande
med en lycklig, förväntansfull blick ut
öfver nejden.
— Låt oss gå rundturen igen,
Gotthard!
— Hvad för slag?
— Jo, rundt ägorna — precis som då.
Han skakade skämtsamt på hufvudet
upp mot henne.
— Tackar mjukast. Numera orkar
jag sannerligen inte bära dig på ryggen.
Hon gaf till ett kort skratt, som
lifligt minde honom om deras barnaår.
— Nej, du skall slippa det!
Hon hoppade ner till honom och tog
hans arm. Så drogo de åstad genom
trädgårdens apelallé, ut till den hvita
vägen öfver den gröna kusten. Bortom
låga berg och ensliga, täta dungar,
hvilkas linjer dallrade i
eftermiddagssolen, blånade hafvet, ljust som sista
strimman af en vårhägring. — —
— Du kan visst inte annat än springa
i dag — sade han.
Elisa ilade utför backsluttningen, så
att det susade om henne och hatten
gungade i nacken.
— Jag flyger helst — svarade hon.
— Man kunde tro, att du suttit inne
i arrest en längre tid med länk om benen.
Ord och Bild, ij:e årg.
Skrattande tvärstannade hon och
vände sig halft om mot honom.
— Känner du igen vår gamla täppa?
Hon pekade bortåt sänkans motsatta
sida, där en öfvergifven trädgård med
fruktträd, oxlar och hagtorn frodades
lummigt i lä af ljungåsen. I dungens
ena horn visade en raserad grund, att
ett hus en gång stått på den
undangömda lilla jordlappen.
Gotthard och Elisa hade ofta varit
där förr i tiden och plundrat ett halft
förvildadt päronträ på dess sura men
saftiga frukter.
— Ja, visst — sade han men tänkte
samtidigt, att han däremot knappast
kände igen kusin Elisa. Så yr som nu
hade hon sällan varit ens i slynåren —
godmodigt, soligt lugn ansåg han tidigt
en gång för alla vara hennes särmärke,
ett lugn, som intet hade att dölja.
Men den där splitternya munterheten
— månne inte den ville gömma något?
I så fall var det ett verkligt vackert
försök att låta Gotthard slippa besvärande
förtroenden. Han höll henne räkning
därför. Men å andra sidan kände han
ofrivilligt mot henne en nästan plågsam
lust att stå till tjänst. En inledande
fråga skulle inte kunna falla honom in.
Men — i värsta fall finge han väl gå
till mötes, när det gällde denna
ungdomsvän, som han ärligt höll af.
— Tror du, där finns några päron
nu? undrade han, då hon en minut
hvilade sin arm mot hans.
— Vi få se. De böra vara mogna nu.—
— Så mogna de kunna bli, ja.
Hon dansade före ner till trädgårdens
ingång, som vaktades af tvä murknade
stolpar utan grind. Hojtande sprang
hon på den yfviga gräsmattan och tog
ett djärft hopp öfver ett kull vräkt
busk-bestånd. — Han var hunnen till
grindöppningen — och säg henne falla
handlöst framstupa.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
