Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Hjärtesorger. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 GUSTAF ULLMAN.
Gotthard trodde, att hon halft
frivilligt låtit sig snäfva och kastat sig till
ro under träden. Men när han kom
närmare, hörde han ett stilla kvidande.
Då skyndade han dit och fick se henne
ligga raklång i gräset med händerna för
ansiktet. Så går det, tänkte han. —
— Men Elisa, hur gick det?
Hon svarade icke, endast snyftade,
eljest orörlig.
Gotthard betraktade henne
aningsfullt. Så upptäckte han, att klacken
gått af hennes ena sko.
— Har du vrickat foten? Säg då! —
— Ja, jag har — väl det. —
Hon skakade af gråt och borrade
hufvudet i en tufva. Han föll på knä
bredvid och lyfte varligt upp hennes
hufvud.
Det skälfde kring läpparna och de
motvilligt öppnade ögonen stirrade våta,
dystert mörka förbi honom upp mot
päronträdets grenverk.
Gotthard smålog. Det låg något
rörande öfverdrifvet i denna min af
smärta, likaväl som i ysterheten strax
förut.
— Jag får visst bära dig på ryggen
den här gången med — mumlade han,
broderligt smeksamt.
Hon suckade till svar och gömde
ansiktet i hans knä.
Då blef han allvarsamt orolig och
kunde inte se botten på denna
öfverraskande händelse.
Men hvad är det då, sporde han sig
själf, hvad är det egentligen som händt?
Rörde det äfven honom närmare och
på annat sätt än han vetat af? Med en
lätt rysning sökte han tyda det
underliga Ögonkast af befrielse ur någon
tung ångest, hvarmed hon på
förmiddagen hälsat honom välkommen.
— Lilla Elisa, res dig upp och stod
på foten —■ det går nog.
Intet svar.
— Klacken kan jag sätta fast igen,
om du bära tar af skon. Eller skall
jag -?
Ändtligen lyfte hon hufvudet igen
och satte sig upp, framåtböjd, med
händerna tryckta mot marken.
— Ja, klacken — sade hon maktlöst
— det gör ingenting.
— Hvad är det som gör något då?
Gotthard ångrade genast sin fråga,
men hon tycktes på en gång tacksam
och brydd.
— Åh, Gotthard, Gotthard. Det är
något, som är mycket värre.
— Så?
Nu kommer det, tänkte han
under-gifvet och strök lugnande hennes
jord-fläckade lilla hand.
— Vill du tala om det för mig?
— Ja, du är den ende, jag kan tala
med — om detta. Det är om — Carl.
— Om Carl, din fästman? — —
Gotthard hade omedvetet dragit sin
hand tillbaka.
— Ja, min fästman — — Det är
galet mellan oss. Det blir aldrig bra igen.
En snyftning bröt sig fram.
— Hur länge har det varit galet?
Inte — inte ända från början väl?
— Ah, nej — jag älskade honom
så — jag gör det nog ännu. Men han
—. Nå, det är sedan han sist var här
hos oss. Tre månader sedan. Det var
en morgon, ser du, när posten kom —
och jag fick ett bref från staden.
—- Ett bref?
— Jag tog det genast, utan att se
på det. Carl frågade, hvem det var
från. Jag svarade inte. Då bad han
få se det, men jag sade nej och gömde
det och sprang in till mig — och grät.
Hon tystnade och knäppte händerna,
hophukad som i förtviflan.
Detta är en alldeles ny Elisa, tänkte
Gotthard. Då han ämnade fråga,
hvarför fästmannen inte fick se brefvet, fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
