Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i65
CARL G. LAURIN.
HERR SVENNBERG SOM GUSTAF I »FORDRINGSÄGARE»
det holländska stycket Kedjan öfver
Vasateaterns scen. Den krystade undertiteln:
En glad lek vid den husliga härden, i fyra
afdelningar af Herman Heyermans j:r gaf
en försmak af det på en gång banala och
tillgjorda i skådespelet, hvilket, det får man
hoppas för det förmögna konungarikets egen
skull, torde höra till den sämre hälften af
holländsk dramatik. En omständlig och
onödig, alldeles odramatisk mängd
realistiska detaljer och repliker mera förvillade
än orienterade åskådaren. Torrhet och
prosaiskt moraliserande äro kanske
nationaldrag i Holland, där man tyckes ha
reserverat dröm och poesi för målarkonsten.
Den femtiosjuårige Pancras Duif, som till
den grad lider af sin sjudande
ungdomskraft att han måste pumpa kallt vatten på
sig, är i komik värdig en Björnsons
åttio-taliska sedlighetsfantasteri. »Vatten är bäst»
säger visserligen Pindarus, men »allt hafver
sin tid» anser å andra sidan Salomo,
hvilkens erotiska sakkännedom väl knappast
kan bestridas. Det är säkert ett holländskt
drag detta att göra den prydliga
dammtorkande och tekoppsköljande hushållsfröken
Marianne till hufvudperson, och härom är
intet ondt att säga. Den kultiverade
borgerligheten har sitt lilla särskilda behag,
men hvarför är känslan mellan dessa två
från bägge sidor så småfjantig och
snustorr? Då Marianne, fru Lindlöf, lämnar sin
husbonde och beundrare, önskar man båda
lyckan att hvar på sitt
håll råka på någon ny
moitié med litet hetare
blod, ty sannerligen
förefaller ej herr Duifs
nyssnämnda kneippkur
ha lyckats alldeles fö?’
bra. Herr Svennberg
och herr O. Bæckström
gjorde allt som kunde
begäras af de två
bröderna Duif.
Vid 21 års ålder
skref Dumas fils enligt
hans egen uppgift den
1848 utgifna romanen
La därne anx camélias
och år 1852 spelades
efter en del förbud och
trakasserier den
dramatisering, som skulle,
trots att den ej
konstnärligt mätte sig med romanen, eröfra
alla världens teatrar. Utan att direkt
ha blifvit en barnpjes måste den väl
dock under de femtiofyra åren ha mist bra
mycket af sin »ryslighet». Låt vara att
den i mycket är skematisk, konventionell
och sentimental, den rymmer dock en del
äkta känsla och en ungdomlig tro på
kärlekens värde. Men hur ofantligt skulle ej
denna pjes vinna på att spelas i
1840-ta-lets dräkter. Det språk dessa människor
tala är 1840-talets, de tankar och
invändningar de komma med ha färg af den tid,
då de nedskrefvos. Marguerites
melankoliska ansikte borde inramas af lockar, hon
skulle uppträda i svällande klädning, röra
sig bland tunga mahognymöbler, och på
hennes väggar skulle fyrtiotalets halft
smäktande, halft oanständiga litografier ge
åskådaren den rätta miljökänslan. Herrar i de
åtsittande dräkter Gavarni älskade att teckna
med tupéer och rakbrättade hattar borde
vara de »lejon», som skulle ryta af kärlek
och svartsjuka för den bleka kameliadamens
fötter. Detta ganska viktiga tillbehör
saknade man på fru Betty Nansens
Kamelia-dams-föreställning på Svenska teatern. Men
den utmärkta skådespelerskan hade i alla
fall undvikit att göra stycket till en modern
toalettpjes och agerade ej klädhängare. En
chevrotterande dam, som ormar sig fram
med ett tre meter långt släp, det är den
grundföreställning, som väckes i mitt inre,
Fot. Atelier Jæger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
