Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den svenske solguden och den svenske Tyr. Af Josef Helander. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iç)0 JOSEF HELANDER.
detta symboliska fängslande hade den
semnoniska hufvudstammen sitt namn.
Den som snafvade och föll på det heliga
området måste välta sig på marken
därifrån. Han vågade icke resa sig eller
taga emot hjälp, ty här rådde ensam
alltets stränge herre, »regnator omnium
deus», hvilken alla måste vara slafviskt
underdåniga. Denne alltets herre var
ingen annan än den forngermanske
ljus-och stridsguden Tiuz, hvilken
semnoner-nas ättlingar schwabarna senare erkände
som sin anherre, då de tillägnade sig
benämningen Cynnari Suåpa, Tiuz’
dyrkare och kallade sin hufvudstad Ziesburc,
det nuvarande Augsburg.
Samma afväpningsceremoni som
Tacitus bland semnonerna tilldelat en
religiös betydelse, återkommer i hans
skildring af svenskarna (Germ. 44), men där
som en rent politisk åtgärd. Han
berättar nämligen, att svionernas vapen
icke som hos öfriga germaner stodo i
fritt bruk utan voro inlåsta under
bevakning af en träl och motiverar detta
därmed, att svionernas ö var belägen midt
ute i hafvet, där den var tryggad för
fientliga öfverrumplingar, och att det
dessutom låg i envåldskonungens intresse
att förekomma allt själfsvåldigt
vapenbruk bland hans sysslolösa krigarskaror.
Det otillfredsställande i denna förklaring
har af gammalt varit uppmärksammadt,
och för att afvinna Tacitus’ berättelse
dess fulla historiska värde är det
nödvändigt att skilja mellan det rent
sakliga stoff, han mottagit af sina
germaniska sagesman, och hans egen på
otillräcklig kunskap om Nordens
geografiska och politiska förhållanden
hvilande pragmatisering af detta. Tacitus
kände, att svenskarna utgjorde en väl
disciplinerad sjömakt, att de voro förenade till
ett enhetligt rike under en stark konung
samt att de under vissa fredliga
förhållanden icke fingo bära vapen. Däremot
löser han sig från sakuppgifternas fasta
mark, då han som en sannskyldig
kejsartidens romare tilldelar den svenske
konungen ett obetingadt envälde, hvilket
icke öfverensstämmer med öfriga
germanska rättstraditioner, vidare då han
anger sin egen teori om enväldets
uppkomst samt då han, törhända i analogi
med förbudet att bära vapen inom
staden Rom, fattar afväpningsfenomenet
som en stadigvarande politisk institution.
Det högst osannolika däri, att de
obändigt frihetslystna svionerna, berömda
för stridbart manskap och mäktiga
flottor, låtit sig beröfvas sina vapen genom
en furstlig maktåtgärd får emellertid en
annan mera tillfredsställande förklaring,
om afväpningen förstås i analogi med
det rituella tvång, som var rådande
bland Tyrsdyrkarna i Semnonerskogen
eller möjligen som en åtgärd för att
uppehålla tingsfriden. De semnoniska
delegerade trädde in i Tyrslunden icke
blott vapenlösa utan bundna såsom
gudens trälar och stundom krälande på
marken. Dessa yttre tecken på den
tillbedjandes fullständiga underkastelse äro
icke utan motsvarighet i Nordens
gudakult. Vid Nerthusfesterna började ingen
krig eller grep till vapen, och alla svärd
voro undangömda (Germ. 40). Tacitus
använder här t. o. m. samma uttryck för
Nerthusdyrkarna: clausum omne ferrum
som i fråga om svenskarna: arma clausa.
I Norden hade man ett gängse ord
hof-helgi, hvilket tjänade att uttrycka den
frid, som måste vara rådande på för
gudomen afskildt område, särskildt vid
offring. Så säges i Egil Skallegrimssons
saga: alla män voro där inne vapenlösa,
ty där var tempelfrid (hofhelgi).
Vatns-dalingarnas saga förtäljer ock huru
östmannen Rafn lopp beväpnad in i
Inge-munds tempel; då vände sig Ingemund
emot honom med de orden: »leke är
det sed att bära vapen i hofvet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
