Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Böljor. Af Algot Ruhe - Flod om natten. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖLJOR.
21 I
varit så god emot mig, så jag ser ni är
fullkomligt i stånd att passa mig.
När karlarna kom för att hämta henne
till sin moder, kände jag det som hade
jag gett polisen i våld mitt eget barn.
Lampögon lysa i kajernas hus,
som maka sig samman för natten.
Örona persienners linjerade ljus
blir strimmor i mörknande vatten.
Ringlande strömspel och fraggande brott,
som väfvas till dunster och slöjor,
inne vid brädden ett speglande blått,
som splittras af lekande löjor —
så lefver floden hvar eviga natt
och susar i lyssnarens öra
sällsamma körer af suckar och skratt,
som dagarnas folk ej få höra.
Röster på kajen — kastanjernas blad —
förklingande buller och körsel —
långsamt jag själf i en tystnande stad
dör bort med hvart ljud för min hörsel.
Lyfta i dunklet af isande drag
gardinerna svepa och skrämma —
hela min själ, som förtrollad och svag
bedöfvas af flödenas stämma,
spritter i ängslan, då sorlet blir skri
och yrar af hungrig förbidan —
är det ett människobarn som däri
vill släcka sin feber och kvidan?
Hon rasade och skrek, när de lyfte
henne öfver på båren. Hon bönföll
mig med sina själsmättade ögon. Och
hon sparkade i räddningslös förtviflan
högt i luften med sina nakna ben utan
fötter.
Arma de alla, som själfdömda dö
att varda i glömskan förlåtna —
är det en svartklädd med anlet som snö
och ögonen blodigt förgråtna?
Smyger han ned under skuggande bron
och stannar på stenarnas halka,
känner i svallet med trasiga skon
och ler som ett barn åt dess svalka?
Så bär det ut. I hans kammare står
en lampa vid bibeln och osar —
herrelös hunden i trapporna går
med dumdystra ögon och nosar...
Vatten och väsen gå möten emot
och darra för okända lagar,
nattligt förnumna i strömmarnas hot
och människorösten som klagar.
Natt efter natt vill jag lyssna och trygg
dem pejla och tyda, men krafvet
surrar i rymden som sensommarmygg
och bleknar som sanden i hafvet.
Själar och stränder går färden förbi
och alla förundras och väckas.
Evig, o evig är flodens magi —
blott lamporna tändas och släckas.
FLOD OA NATTEN.
Ap ANDERS ÖSTERLING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
