Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dikter. Af Jane Gernandt-Claine - Till honom som jag väntat - Säg, sofva alla toner? - Du spelade...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTER.
Af JANE GERNANDT-CLAINE,
TILL HONOM SOM JAG VÄNTAT.
Doftande och stilla, med kastanjers
fuktigt däfna knoppar mot min ruta,
ligger trädgården i vårligt dunkel,
vårligt ung. Sakta luta
tvenne aspar sina blomsterkronor
mot hvarann vid grindens dalgångssänka,
bugande att vårens bruna blom
och vårens alla drömmar stänka
öfver honom som jag väntar.
Luft och jord och mjuka pilars slöja,
vajande i lätta aftonvinden —
allt är längtan. Ingenting vill dröja
i det ögonblick som är, men skygga
sånger slumra vid mitt hjärtas strängar.
Han som kunnat väcka dem han vandrar
öfver vårligt ljumma, ljusa ängar -—
långsamt — liksom vore det alis intet
värdt det strängaspelet röra,
liksom om den man jag älskat
ej haft öron till att höra.
SÄG, SOFVA ALLA TONER?
Säg, sofva alla toner i din stumma fiol
nu, nu, när hösten är inne?
Jag sitter och ser på vår brasas sol
med hågen så ung som en nattviol
i skogssnår, där älfvors böljande dans
glider fram i skinande måneglans
öfver blommande rosors rike.
Får jag rosor? Eller är rosen för röd
med ångornas doftande råga?
I kväll, i kväll är ju sommaren död
med allt hvad vårt hjärta ägde af glöd,
men jag sitter och ser på vår brasas sol
och drömmer att du rör vid din stumma
fiol
och spelar om rosor röda.
DU SPELADE...
Du spelade, du spelade en sällsam melodi
med rastlöst spörjande undran i,
som föll droppe efter droppe i
skymningsbrasans ljus
och droppe efter droppe i ett glitterblankt
grus
af ett slott, ett slott utaf drömmar.
Det spelet var en vilsen mans, som
söker sin stig.
Den stigen, den bär visst långt bort från
mig och dig,
från dig som du står där och låter
stråkens språng
länka din irrande tankes gång
till nuet, ett nu utan fäste.
Hvad felas dig, hvad felas dig,
hjärtevännen min,
hvart leder ditt spanande, orofulla sinn’?
Jag ser mig om, jag söker, söker blott dig,
så vandra vi i dunklet, hvart går vägen
för mig,
och för dig, för dig, hvart går vägen?
––—<£®&3*«rf©S>-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
