Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Leo Mechelin. Af Johannes Hedengren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 JOHANNES HEDENGREN.
sinne förmådde skulle göras för att
återföra i lagliga gängor den
samhällsordning, som till vårt folks fördärf var så
illa vriden på sned. Restaurationsverket
skulle fullföljas lugnt och beslutsamt men
ock med en varsamhet, som icke skulle
göra slitningarna större än de
nödvändigtvis måste bli. Ty Mechelins lynne ligger
för varsamhet, han har aldrig varit
ytterligheternas man, och ingen äger en så
mjuk hand som han, då det gäller att
jämka ihop stridiga viljor, men man vet
ock, att han aldrig jämkat med sin
öfvertygelse. Inom det konstitutionella block,
hvilket under de gångna sju olycksåren
behärskat den allmänna opinionen i
Finland och styrt folkrepresentationen, är
Mechelin en af de få, som äro hvarken
svensksinnade eller finsksinnade i den
mening dessa ord äga från språkstridens
dagar. Han är obetingadt vårt lands
yppersta politiska kraft, och vid hans
personlighet låder intet ärr af gammalt
partisinne. Ingen intager här en så
central ställning i förhållande till de förra
partigrupperna; så i inre och yttre måtto
representativ för våra bästa
konstitutionella och nationella sträfvanden var heller
ingen annan i vårt land.
I än högre grad än det gäller om
betydande män i allmänhet kan det
nämligen sägas om Leo Mechelin, att hans
verksamhet är representativ för ett helt
tidskifte, nämligen den konstitutionella
utveckling, som i vårt lands historia
inleddes genom landtdagsordningens ut
färdande 1869. Hans betydelsefullaste
lifsverk har varit egnadt arbetet för
spridandet af kännedomen om vår författnings
innehåll samt utbildandet af den
konstitutionella praxis, som gäller i vårt
representativa lif.
Hans ungdom inföll under den
fosterländska väckelses tid, som föregick
återupplifvandet af folkrepresentationens
regelbundna verksamhet år 1863. Året
efter det han blifvit student inträffade
den minnesvärda akademiska fest 1856,
vid hvilken universitetets dåvarande
rektor, sedermera biskopen F. L. Schauman
såsom finska folkets lifligaste
önskningsmål framhöll inkallandet af landtdagen,
ett tal som gaf genljud öfver hela
landet och väckte mycket bekymmer bland
de styrande men gaf uppslaget till den
andliga rörelse bland vårt folk, hvilken
efter många växlingar slutligen ledde
till sammankallandet af landtdagen 1863.
Mechelins unga sinne mottog af dessa
betydelsefulla händelser impulser, som
blifvit bestämmande för hela hans
lifsuppfattning.
Sina politiska lärospån gjorde han som
sekreterare i statsutskottet 1867, vid
samma landtdag där förslaget till den nya
landtdagsordningen antogs af ständerna.
Det gällde byggandet af en järnväg till
Petersburg, och åsikterna voro synnerligen
delade, ty erfarenheterna af den första
järnvägen Helsingfors—Tavastehus voro
icke gynnsamma, och dyr tid rådde.
Utskottets förslag om järnvägens byggande
antogs emellertid af ständerna, och därtill
bidrog i hög grad det väl afvägda
betänkandet, som lofordades i flere stånd.
Annat var det visserligen med
statsutskottets betänkande angående
statshushållningen, hvari en rätt skarp kritik
ägnades styrelsen. Det rönte utan tvifvel
äfven ständernas gillande — frågan fick
icke diskuteras i stånden, ty den ansågs
då ännu beröra regeringens prerogativ.
Men när Mechelin efter landtdagens slut
återvände till tjänstgöring i senaten, där
han innehade en befattning såsom
kanslist vid finansexpeditionen, emottogs han
af sin chef, senator Thilen, med
tillrättavisningen: »Man skrifver icke sådant,
när man har äran att tjäna kejserliga
senaten!» Det var Mechelins första
afsked från senaten.
Vid landtdagen 1872, den första som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
