Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Leo Mechelin. Af Johannes Hedengren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
JOHANNES HEDENGREN.
ligt endast för en som stått utanför
striden så mycket, som en politiskt
verksam man förmått göra det.
Det blef Mechelins stora uppgift
under 1899 års urtima samt 1900 och 1904
—1905 ars lagtima landtdagar. Vid dem
alla var han utan gensägelse
representationens ledande man.
Här skall icke i detalj beröras den
storartade verksamhet, han utvecklade
för att år 1899 leda värnepliktsfrågan till
en lösning, som på samma gång skulle
tillvarataga Finlands konstitutionella rätt
och visa ständernas benägenhet att i allt
hvad rimligt var tillmötesgå de militära
fordringar, som från rysk sida ställdes
på organisationen af vårt lands
krigsväsen. Den statsrättsliga utredningen af
den stora politiska frågan ligger nedlagd
främst i lagutskottets monumentala
betänkande, hvilket rönt erkännandet att
äfven i rättsvetenskapligt afseende vara
ett synnerligen framstående verk och är
utarbetadt af andra män, som därmed
åvägabragt denna minnesvärda landtdags
politiskt värdefullaste resultat. Men äfven
värnepliktsutskottets af samma
rättsåskådning burna, märkvärdigt enhälliga
betänkande, som innehöll det detaljerade
lagförslaget, är ett utomordentligt
värdefullt aktstycke, som till största delen
flutit ur Mechelins penna. Med sällsynt
skicklighet redigerade han därefter uti
expeditionsutskottet ständernas svar och
framställningar till monarken.
En annan politik än den af
värne-pliktsutskottet förordade och hvilken
ständerna enhälligt omfattade, en
stramare, mera afvisande politik hade varit
tänkbar, måhända principiellt äfven
klarare. En sådan saknade icke heller ett
talangfullt försvar i tre stånd. Om den
kunnat vara positivt mera verkningsfull
än den af utskottet företrädda, är en
annan fråga, om hvilken man kan hysa
olika meningar, men otvifvelaktigt är att
en sådan icke skulle förmått samla
omkring sig en enhällig representation. An
mera tveksam har man visserligen lof att
vara beträffande särskilda detaljer af
värnepliktsutskottets förslag, som i vissa
punkter gick nog långt i medgifvanden.
Men man måste taga i betraktande att i
den fullkomligt oberäkneliga situation,
under hvilken ständerna arbetade, frågan i
själfva verket gällde icke mer eller mindre
drägliga detaljer af en värnepliktslag utan
principiellt statsförfattningens bestånd,
samt sist den omständigheten, som redan
då tedde sig nog så hotfull, att äfven
inom landtdagen funnos de som visade
benägenhet att gå än längre i eftergifter.
En medelproportional måste sökas, vid
äfventyr att skiljaktighet i detaljer
alltför lätt hade kunnat få utseende af
skiljaktighet i grundsatser. I dåvarande
situation var otvifvelaktigt ännu enigheten
vard att så vidt möjligt bevaras — senare
har man måhända för denna formella
vinning offrat väl mycket af sakligt värde.
För den enhällighet, hvarmed ständerna
då samlade sig omkring ett i allt
väsentligt fast och värdigt fosterländskt
program och hvilken i dåvarande situation
gaf ständernas svar äfven en yttre
pondus, som det annars i någon mån skulle
saknat, bär Mechelin den största
förtjänsten.
Den fosterländska opinionen kräfde
en höfding, och den allmänna hyllning,
som kom Mechelin till del, då han den
24 november 1899 fyllde 60 år, bar
vittne om nationens erkänsla och
förtroende för honom.
BobrikorY räknade därför nog rätt, då
han såsom nummer ett på sin
proskrip-tionslista uppsatte Leo Mechelin, i så måtto
att han var det fosterländska
motståndets mest framskjutne man. Men
Bobri-kofif tog, som hvar man vet, fel, om han
trodde sig genom förvisande af Mechelin
och några andra särskildt synliga män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
