Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Leo Mechelin. Af Johannes Hedengren. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEO MECHELIN. 223
kunna drabba motståndet i dess
hjärtpunkt. Mechelin var visserligen icke den
ende, och det motstånd, som gjorde
Bobri-koff mest förfång, protesterna och
strejken mot den olagliga värneplikten, med
allt hvad därmed sammanhängde, det
leddes närmast af andra personer. Den
asyl, som bereddes Mechelin jämte andra
finska utvisade patrioter i Sveriges
gästfria hufvudstad, satte honom i tillfälle att
med sin spänstiga arbetsförmåga
fortfarande verka på de områden, som
närmast voro hans och särskildt för den
europeiska opinionens upplysande i den
finska frågan.
När han sedan efter landsflykten
återvände, hyllad som en konung, till
landtdagen år 1904, yttrade hans vän
Edelfelt i ett hälsningstal på de finska
konstnärernas vägnar — väl den
spirituellaste, formskönaste hälsning, som
bragtes honom: »Huru ha vi icke längtat att
än en gång få höra Mechelins röst!»
— Och vi fingo höra hans stämma,
manande som alltid till mod och tillförsikt;
och med en arbetskraft, som blott
tycktes växa under bördan och hvilken icke
lät ana att han ej långt förut i flera
veckors tid kämpat en kamp om lifvet
med en ödesdiger sjukdom, kastade
han sig ögonblickligen in i
landtdagsar-betet. Han utförde därvid det
underbara konststycket att samtidigt leda tre
utskotts verksamhet, och det landtdagens
viktigaste: statsutskottet, det så kallade
särskilda besvärsutskottet, som hade att
handlägga de konstitutionella frågorna,
och expeditionsutskottet. Det var
visserligen ett försök, som delvis öfversteg till
och med hans förmåga att mångdubbla sig
och aldrig hvila. Statsutskottets stora
granskningsbetänkande, monumentalt till
proportionerna, hållet i den, öfverlägset
förnäma, nästan retsamt lugna ton, som
är Mechelins penna egen, var en
förkrossande vidräkning med det bobrikofi-
ska styrelsesystemet. Och ifråga om
ständernas så kallade stora petition
rörande återställandet af den lagliga
ordningen visade han, under en situation
mång-faldt svårare än den år 1899, än en gång
sin förmåga att jämka ihop stridiga
meningar. Skiljaktigheten gällde i denna
fråga knappast sak, ty om det
grund-lagsenliga styrelsesättets återupprättande
voro naturligtvis alla ense, men
skiljaktigheten med afseende på formen var
dock väsentlig. Och till enighetens
vinnande bidrog, utom Mechelins personliga
inflytande, i hög grad den sakligt
allvarliga, behärskade och tillika kraftfulla
form han lyckades ge åt
folkrepresentationens framställning.
De snäfva förhållanden, under hvilka
Finlands folk kämpat för sin förkofran
och bevarande af en nationell
själfstyrelse, ha icke varit gynnande för
stats-mannaförmågornas växt. Dugliga, öfver
allt beröm plikttrogna, fosterländskt
sinnade ämbetsmän ha vi haft i’stort antal.
De verkliga statsmännen ha varit få.
Förtjänar nu Leo Mechelin att kallas
en stor statsman? Omdömet om honom
utfaller ofta olika, det tjänar ingenting
till att förneka det. Öfver hufvud torde
historien icke ha godt om sådana
»skapande» statsmän, som tänkt framtidens
tankar och anvisat nya riktningar för
sitt folks utveckling. Om det tillhör en
stor statsman att under orubbligt
fasthållande vid den högsta idé, till hvilken
mänsklighetens utveckling fört, rättsidén,
gripa just de känslor, som röra sig på
djupet af hans folk, och söka realisera
just de betingelser, hvilkas uppnående
är folkets lifsbehof, då fyller Leo
Mechelin höga mått. Hans största styrka
visar sig uti den smidiga receptivitet,
hvarmed han uppfattar det, som
ligger på bottnen af en folkstämning, och
bringar det till det förverkligande, som
förhållandena medgifva. Numera bör det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
