Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om Eleonora Duses gästspel och divakonst. Af Carl G. Laurin. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM ELEONORA DUSES GÄSTSPEL OCH DIVAKONST. 227
syn sätter upp underhaltiga bravurstycken
på sin reportoar och sedan genom
strykningar beröfvar dem det lilla konstnärliga
värde de till äfventyrs kunde haft, låter
birollerna skötas af undermåliga personer,
förklarar all uppsättning — utom den egna
garderoben — vara »bisak» och slutligen
aflas om att understryka sitt manér i alla
roller, det är divakonst, d. v. s. något af
det okonstnärligaste och osundaste i hela
teaterväsendet.
Jag fäster mig då ej i första rummet
vid dunderreklamen, jätteaffischer med Duse
prochainement och divans smärtfyllda
anlete i jätteproportioner uppklistrade på
Strandvägens plank eller på murarna af
Chicagos svinslakterier, vid hemlighetsfulla
meddelanden från le directeur artistique,
om att divan får en attack af sjösjuka,
hvar gång hon spelat den roli, som står
först på alla divors program, eller vid all
pretentiös oresonlighet, hvarmed de handla
eller uttala sig, nej, det sorgligaste är den
falska värdesättning, som konsten får
genom dem. — Sarah är femton år äldre än
Duse, i söderns länder är detta så godt
som en hel generation. Hon har användt
alla reklammedel, har nästan glömt hvad
natur är, men kan dock ännu som t. ex.
i Phédre höja sig till den stora konsten.
Hvad skulle reklamen säga om Duse, då
alla knalleffekter, basunstötar och
åskskräl-lar ljudit för Sarah och gjort
mänskligheten lomhörd? »Duse är ej diva, Duse är
blott en stor kvinna, Duse lefver sin roli, hon
spelar den icke.» Allt detta har man sagt
i tjugo år, det har blifvit trosartikel detta:
Sarah är diva, Duse spelar icke, hon
lefver. Det förefaller mig som skulle
förhållandet vara så att nu 1906 äro både
den 47-åriga Duse och den 62-åriga Sarah
divor. Det finnes nog också 63-åriga
aktriser, som ej äro divor, men då ha de ej
i hela sitt lif endast sökt sitt, endast været
sig selv nok, utan då ha de i första
rummet älskat konsten.
Och sannerligen kommer man från det
Italien, där barockens svulst och pose gått
in i hvarje detalj från Victor
Emanuels-monumenten och operarouladerna till de
kaskader af färgrika adjektiv, hvarmed
en d’Annunzio prunkar i sina böcker, så
är det ej stora utsikter, att den stilla
själsadel, det allvar och djup vi älska i tysk
musik och lyrik, i norska dramer, i Ro-
dins skulptur och i Millets bondmålningar
skulle finnas hos en italiensk
skådespelerska. Undret att 1400- och 1500-talets
ädla italienska konstsinne skulle i vår tid
slå ut i blom kan naturligtvis tänkas, men
utsikterna äro små. Om sedan denna
italienska dragit från land till land, spelat i
afsikt att taga den största möjliga
penningesumma ur staden genom att visa upp
ett ansikte stelnadt af smärta, hvilken hon,
det måste erkännas, åtminstone hade den
originaliteten att ej utlägga för alla
reporters, spelat för salonger, där ej tio
personer fullt förstodo hvad hon sade, skickande
till alla världens teaterdirektörer till
för-prickning en reportoar, där »Kameliadamen»,
»Claudes hustru», »Unevisite de noces» och
»Hemmet» på senare tiden uppblandats med
något litterärt skådespel, spelande mot
medelmåttiga aktörer, så blir resultatet det
nedslående vi nu bevittnat. Duse kom hit
från Kristiania, där man af några
förklarliga och några oförklarliga skäl
helt enkelt fastslog att så borde Ibsen
spelas. Med den småaktighet, hvarmed
man i mindre städer brukar förfölja de
egna förmågorna, trodde man sig böra
sätta den missförstådda Ibsenföreställning,
hvilken divan och hennes svaga italienska
trupp kom med, som ett mönster gent emot
de mästerliga Ibsenföreställningar, som
under Björn Björnsons ledning spelades på
Kristiania Nationalteater, och af hvilka vi
för ett par år sedan sågo så utmärkta prof
här i Stockholm. Och i Kristiania äger
man något så stort och äkta i
skådespelarkonst som Johanne Dybwad! Kritiken i
Köpenhamn hade varit ganska reserverad
mot det hon där spelade, men anföll
åtminstone ej sin teaterstyrelse för att divan
där liksom i Stockholm började med den
eviga Kameliadamen, den arma
exploaterade kvinna, ur hvilken man tror sig kunna
pressa ut det högsta beloppet. Jag
minnes aldrig på någon teater ha sett
missaktningen mot författaren och publiken
drifven längre. Hela scener voro strukna, och
af replikerna, d. v. s. af dem, som fingo
vara med, spelades endast ett par i slutet
på näst sista akten, där namnet Armando
på ett förtjusande vackert sätt upprepades
med olika klang, samt hela dödsscenen.
Det tyckes ligga någon sanning i att Duse
»icke spelar».
Hvad utseendet beträffar har hon, trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
