Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER. 237
och antipatiska känslor, men inte en
minut får man det intryck af intensivt lidande
och upprörd spänning, som måste föregå
en så oerhörd handling som ett mord. Där
är icke en fläkt af den hvirflande stormen
hos en till en ogärning pinad mänska i
den långa diskussion, som Söderberg låter
de båda rösterna, den som vill och den
som inte vill, föra i doktor Glas’ själ före
afgörandet. Han resonnerar sig till
mordet med ett lugn och en schablonmässig
sofistik, som äro psykologiskt orimliga.
Ty icke ens en så kall och tvärsäker
herre som doktor Glas kan, utan att vara
ett rof för våldsamma affekter, som
förrycka perspektiv och proportioner och röfva
förnuftet styrsel och sans, resonnemangsvis
intala sig, att hans handling är riktig och
klok, och ur denna teoretiska öfvertygelse
hämta styrka att utföra den. Kan han
det, så är han intellektuellt och moraliskt
defekt — något som Söderberg minst af
allt torde vilja erkänna om doktor Glas,
och som också står i strid med det
intryck man för öfrigt får af honom. De
skäl, som på sex sidor (150—156)
utvecklas af den viljande rösten, äro bra nog
som lyckad uppvisning i hypermodern
skepticism och äro typiska för den
halfspiritu-ella paradoxalitet, hvarmed intellektuella
eleganter affärda allvarliga och djuptgående
spörsmål, men att på denna gungande
grund med kallt blod gå till angrepp mot
en människas lif är helt simpelt en
omöjlighet hos en individ med så mycket
ansvarskänsla, som tillhör det psykiatriska
begreppet tillräknelighet. Först den
lättvindighet, hvarmed den juridiska rättens
auktoritet underkännes I »Lagen är löjlig»,
heter det, med stod af ett grundfalskt
påstående, att nödvärnsrätt endast omfattar
värn i yttersta nöd för eget lif — af
strafflagens kapitel 5, §§ 7 och n kunde
doktor Glas få reda på att nödvärn är tillåtet
i långt större utsträckning, och äfven i de
fall, där han så bittert beklagar att den
icke finnes; den juridiska laglighetens
förhållande till den etiska rättskänslan är icke
så enkelt. Vidare den glänsande
tanklöshet, hvarmed han, stödd på etymologien
moral af mores, seder, identifierar
moralen med seden, bruket, »den har ingen
annan grund». Se där rättsfilosofiens
grundproblem löst med veritabel
taskspelar-konst! Men hvarifrån förskrifver sig seden,
bruket: det vore kanske värdt en
undersökning? Och så ett i allt, den oerhörda
själfgodhet, hvarmed doktor Glas tror sig
berättigad att spela domare och försyn.
Känner han i botten de mänskors väsen
och lif, som han vill suveränt behärska?
Hvem är han, som fastslår värde eller
ovärde hos en själ, som han aldrig sett
annat än med afsky och hat? Hvem har
sagt honom, att Klas Reckes illegitima
omfamningar äro så mycket värdefullare
än pastor Gregorius’ legitima, jag
menar värdefullare i den mening, att de
kunna göra den arma kvinnan starkare,
rikare, lyckligare och lifsdugligare? Han
tror det, men hur kan han mörda på en
oviss förhoppning? Och till slut, inser han
inte, hvilka fruktansvärda konsekvenser
hans »upplysthet» i sin hemska brist på
humanitet och respekt för individen skulle
föra med sig? För honom är pastor
Gregorius utan vidare det absolut
undervärdiga, det instinktivt vidriga; för en annan
mänska är den typ af lifsleda och
intellektuellt charlatanen, som han själf
representerar, lika oemotståndligt äcklig, och
när så doktor Glas med framgång friar
till fröken Mertens, förutser denne andre
den förflackning, som skall bli hennes lott,
och knuffar en ödslig höstnatt doktor Glas
i strömmen . . .
Man lockas lätt till skämt, just därför
att hela problemet i Söderbergs bok är
behandladt med en föga
respektingif-vande blandning af litterär
experimente-ringslusta och benägenhet att vara en
skepticismens enfant terrible. »Doktor Glas»
är ett kåseri öfver ett allvarligt ämne, ibland
spirituellt, ibland retsamt i sin alldeles
oberättigade ton af ofelbar öfverdängare.
Försöket att konstruera in de väl endast till
hälften allvarligt menade åsikterna om
privatmordets berättigande i en romanfigur
och låta dem bestämma dennes handlingar
har ohjälpligt strandat af den grund,
att man hos en handlande mänska — i
motsats till en endast skrifvande —, för så
vidt hon icke skall tänkas nedsjunken till
ett slags moral insanity, måste förutsätta ett
helt annat allvar, en annan besinning och
en djupare ansvarskänsla än den som man
efter detta har rätt att antaga hos Hjalmar
Söderberg i hans egenskap af författare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
