Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner. Av Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 FREDRIK BÖÖK.
med han i Martin Bircks skepnad
flanerade genom lifvet, som han i sin nya
tillvarelseform fått lagdt på sina skuldror
det tunga varfvet att utföra en handling,
en stor och farlig handling: ett mord.
Och dock är han densamme, svag och
god, endast en smula bornerad i sin
intellektuellt anspråksfulla pessimism.
Doktor Glas mördar pastor Gregorius.
Det låter inte sannolikt, när man vet, att
han egentligen är Martin Birck, och det
värsta är, att författaren trots all
omsorgsfull planering och klok motivering inte
förmått göra det troligt. Hans bok blir
därför, trots det obehagliga i att läsa om
detaljerna och planläggningen af ett mord,
icke hemsk. Det skrämmer inte, bära
intresserar i sin ruskighet, man känner intet
af den otrygghet och fasa, som äfven en
konstnärligt lätt vägande behandling af
Raskolnikow-problemet alltid plägar inge.
Det är också ett ovanligt litterärt mord —
lusten att göra något som är ovanligt och
ägnadt att förbluffa och reta de goda
kälkborgarna har sin gifna plats bland motiven.
Finge man i en efterskrift läsa, att dessa
doktor Glas’ vemodigt fantiserande
anteckningar efter hans förtidiga död funnits på
hans bokhylla af hans vän Markel och
af denne betraktats med så mycket större
förvåning, som pastor Gregorius fortfarande
med oförminskad hälsa predikade hvarje
söndag, så skulle man icke alis bli
öfverraskad, utan tvärtom inse, att den
psykologiska sannolikhetens kraf först nu vore
tillgodosedda.
Doktor Glas har själf en aning om
detta faktum. Han erkänner sig vara född
till åskådare, med en afgjord lust att sitta
bekvämt i sin loge, medan det mördas på
scenen, och hans indignation tar sig
snarast uttryck i spydiga kvickheter; att gripa
in som räddande och hjälpande passar sig
också inte för den, som är så bergfast
säker på att ingenting har värde. Han
kan godt låta världen brinna —■ dess
dyrbaraste innehåll var ju några illusioner!
Det är här den klyfta gapar, hvilken
ingen detaljerad motivering kan öfverskyla.
Intrigen, det stora problemet i »Doktor
Glas» är en tom konstruktion, en löst
ditsatt anekdot, med fin och beräknad
konstfullhet sammanväfd med hufvudpersonens
själshistoria, men trots allt förrådande sin
osamhörighet med den epikureiske pessi-
mistens andliga tillhörigheter. Den matta
och trista dagern öfver doktor Glas’
snäck-lif ljusnar icke ett ögonblick, den tröga
och kraftlösa pulsen i hans ådror bultar
icke fortare, hans pessimism har den lugna
och till bekvämt hvardagsbruk afpassade
form, som icke förmår prestera mycket
mera än ett lamt medlidande — så
blottad på eld och förtviflan som den är. Den
hetta af brinnande mänskligt hjärta, som
glöder hos världsföraktets profeter, har
hos honom mildrats till en behaglig och
mild kakelugnsvärme, enkom inbjudande till
små trygga funderingar öfver hur dumt det
är att tro på någon annan lycka än den
som består i att i fred och ro konstatera
att det ingen finns. Enda risken med
denna pessimistiska idyll är att det blir litet
tråkigt ibland, så klart och öppendagligt
som världens elände ligger blottadt för
kakelugnsfilosofen, utan problem för
tanken och utan uppgifter för viljan — det
är som bekant utan spänning att vara
allvetande. Men doktor Glas vet allt, äfven
råd, och den förströelse som ligger i en
utsökt middag med fina viner under
uppbyggligt samtal med likatänkande är
honom lika litet främmande, som den på sin
tid var för hans och pessimismens store
mästare, Schopenhauer, med hvilken han eljes
har så mycket mindre frändskap än han
anar.
Det är denne fredlige doktor Glas, som
man skall tro om mordet på pastor
Gregorius. Han tycker synd om pastorns
fru, som lider under sin mans plumpa
ömhet, så mycket mera som hon har en
älskare, den hon helt vill tillhöra.
Doktorn är själf en smula kär i fru Gregorius;
efter att genom diverse krigslister
förgäfves ha sökt skydda henne, griper
han till slut till radikalmedlet och ger
pastorn cyankalium. Fru Gregorius är
fri, öfverges af sin uppåtsträfvande
älskare, och doktor Glas återsjunker i den apati,
som han för första och väl sista gången
brutit sig ut ur. — Man kan alltså icke
säga, att doktor Glas’ handling icke är
motiverad. Den är tvärtom väl motiverad:
med hans instinktlika ovilja mot Gregorius
och hans medlidande för den unga
kvinnan. Men det som är det otroliga är den
styrka, som dessa motiv supponeras äga
hos en så passiv natur som Glas: man får
höra en hel del både om hans sympatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
