Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molière och »Misantropen». En teaterstudie. Af Nils Erdmann. Med 2 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 NILS ERDMANN.
af Alceste älskade, vackra och smidiga
Céliméne, sin omgifning öfverlägsen i
esprit, begåfning, slughet, fyndighet och
elakhet, med ett tvingande behof efter
kurtis, behagsjuk, förförisk och
nöjes-lysten, med ungt blod men kallt hjärta,
smidande en hvar i sina bojor, städse
invecklad i intriger, ehuru mäktig att
väcka en lidelsefull kärlek utan begrepp
om passion.
Det är »la grande coquette», spelad
af en kokett, Moliéres hustru, Armande.
Och hur väl hon förstår att med sina
skäl och svepskäl göra äfven felen
älskvärda! Hur väl hon försvarar sig mot
en annan af denna världs habituéer,
Arsinoé, den så ofta af skalden gisslade,
pryda och preciösa skrymterskan, hvars
dygd kommer af brist på älskare, hvars
sedliga stränghet är rönnbärsmoral, hvars
indignation öfver Céliménes snedsprång
är harmen öfver att själf försmås!
Hon sträng och noga är att göra bot och bön,,
men tjänarne hon slår och ger dem ej sin lön,
och uti gudlighet hon andra öfverbjuder,
men för sin» skönhets skull hon nyttjar smink
och puder.
Hon vänder bort sin blick från konstens
nakenhet,
men för naturens — åh, för den finns vakenhet.
Céliméne har genomskådat Arsinoé.
Och hur klart ser hon icke in i sin egen
och i allas vår skröpliga natur, då hon
menar, att tadel och pris bero på ålder
och smak, att den 20-åriga kvinnan
svärmar, då 30-åringen är pryd, att hon
själf, då missräkningarnes timme slår,
kanske en gång blir en Arsinoé!
Härmed äro gränserna för det i
Misantropen af Moliére tecknade samhället
gifna. Trånga synas de utan tvifvel,
och just därför måste nog äfven den
misantropi, som analyseras, få ett
inskränkt och själfviskt tycke inför en
ärlig och rättänkande hedersman, af
naturen böjd att tala sanning, med godt
hjärta, klart hufvud, sunda och starka
känslor i detta exklusiva frimurarsällskap,
»hofvet och staden», som det benämnes.
Låt honom säga, hvad han tänker —
och han blir en Philinte eller en Alceste.
Philinte, hvars kvinnliga moitié heter
Eliante, är den i Moliéres komedier
traditionella mannen af ära, den s. k.
hon-néte-homme, Cléante i Tartuffe,
Chry-salde i Fruntimmersskolan, Clitandre i
Lärdt folk i stubb m. fi., den yppersta
produkten af salongcivilisationens täkt,
behag och lefnadsvett, comme-il-faut ända
ut i fingerspetsen och af detta skäl, ehuru
medveten om sin omgifnings fel och
svagheter, sökande att mildra och
ursäkta.
Hvad tjänar det till, hvad vinner
man med att tala rent språk? Man gör
sig löjlig. Ty världen lär aldrig bättra
sig. Den mänskliga naturen är sådan
— och allt vårt predikande förgäfves.
Låt det vara — och tag det som det är.
Det upprör mig ej mer, det är då sant och
visst,
att mänskan är en skälm, en hjärtlös egoist,
än att en apa stjäl, att vargar ilsket rasa,
och att en hungrig gam bland lammen sprider
fasa.
Ligger det inte i alla dessa fel en
maning till oss att vara dygdiga? Om
rätt och sanning vore härskande, hvart
toge vär förtjänst vägen? Och hvad
finge vi då att filosofera öfver!
Philinte håller strängt på det
passande, hvilket vill säga att han fördömer
allt, som stor lifvet i en salong, att sjunga
ut, servera moralkakor, lägga fram sina
innersta tankar, att blotta sin kärlek och
sitt hat. Han menar, att allt detta gör
tillvaron i ett civiliseradt samhälle
omöjlig. Och kanske har han rätt, att just
därför, just i Ludvig XIV:s hof och stat,
blir en sanningens apostel komisk.
Ur den — men endast ur den —
synpunkten kunna vi gå in på Coque-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
