Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molière och »Misantropen». En teaterstudie. Af Nils Erdmann. Med 2 bilder - II - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOLIÉRE OCH »MISANTROPEN».
265
lins tes, att Alceste är en ren
komedifigur. Han måste helt enkelt vara det
i 1600-talets Paris. För oss är han
därjämte tragisk.
Tänkom oss en Philinte, som fallit
offer för alla slags missöden och obehag,
som förlorat en process mot en skurk,
förtalas och beljuges af sin vän, plågas
och bedrages af sin älskade. Tänkom
oss en Philinte, som för en gångs skull
råkat ut för en verklig passion, som utan
att kunna döda lidelsen inom sig vet,
huru djupt den förnedrar — månne han
icke då blir Alceste?
Allt hvad Philinte resonerar om med
ett fint och spirituellt leende gör af
Alceste en misantrop. Och härmed är
hans begränsning gifven. Hans satir,
hans utbrott af vrede eller sorg drabba
ej samhället, icke mänskligheten, icke
den sociala orättvisan, icke den oändliga
klyftan mellan viljan och oförmågan att
kunna, icke något som helst af de
problem, som martera själen med sina gåtor,
utan idel bagateller, de allmänt
mänskliga karaktärsfelen i salongen, i hofvets
och Paris’ fina värld. Hans bragd
inskränker sig egentligen blott till att
klandra ett uselt poem.
Vi ana, att Alceste, trots sin
misantropi, är så fastväxt vid »hofvet och
staden», att hans prat om en flykt ut i
öknen är — prat, äfven om med öknen
— eller ödemarken — här, som i den
tidens sällskapsjargon, skulle menas en vrå
i provinsen. Ty för 1600-talets parisare
var »provinsen» icke blott, som den ännu
i denna dag är, en småstad, där ingen kan
trifvas, utan ett fängelse, där man dog.
leke under, att Céliméne ogärna vill
begrafva sig i den öken, dit älskaren flyr. . .
I en dylik miljö kan Moliéres Alceste
svårligen framhärda i sin bitterhet. Han
måste dock finna, att han är komisk —
trots sin böjelse för tragik, att han icke
är skapad för den moderne misantropens
världsförbättrarsvärd och martyrkors. Han
resignerar och blir — en Philinte, senare
utvecklad till den franska teaterns
moderne hedersman, resonören, en typ,
om hvilken Bang skrifver: »En månd
af verden med hvid skjorte, chapeau-bas
og ulastelig vandel. Han kan være uden
moral, men han tör ikke spille falsk;
han stjæler sin vens kone, men undgaar
at tage ham i haanden, så længe han
staar i forhold til hans halvdel; han er
bestandig rede til at duellere, men han
lader sig nöje med at faa ærens love
respekterede uden blodsudgydelse efter
förste skud; hans kjole sidder som var
den stöbt, og han bærer sit
silkelom-metörklæde indenfor vesten.»
III.
Hur mycket eller hur litet af sina
personliga öden Moliére nedlagt i
Misantropen är ett svårt och delikat
spörsmål. Att den är byggd på en för
misantropens daning och utveckling klar
skala af ur hans lif hämtade intryck och
stämningar kan, som vi sett, ej bestridas.
Men att helt resolut sätta ett
likhetstecken mellan skalden och Alceste,
Armande och Céliméne vore en kanske
djärf konstruktion.
Den, som studerar Moliéres komedier
skall i dem äfven kunna följa de
skiftande dragen i hans gestalt, de under
årens lopp växlande bilderna af en själ,
som speglar sig i hans människor, från
den yre, alla skrankor och fördomar
gäckande skälmen Mascarille, hans
ungdom, till den af verkliga eller inbillade
sorger och plågor marterade Argan,
misantropens värdige ättling. leke nöjd
med att skapa dessa roller, uppträder
han själf i dem, och de gifva ett så
fulltonigt uttryck åt hans eget innersta
väsen, att då han spelar, spelar han sitt lif.
Misantropen var en af hans älsklings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
