Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Molière och »Misantropen». En teaterstudie. Af Nils Erdmann. Med 2 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
NILS ERDMANN.
roller. Han gaf äfven sin
älsklingsfärg, den gröna, en dominerande plats i
kostymen, så att Alceste, när man
talade om honom, blef »mannen med
gröna rosetterna». Céliméne skrifver han
för Armande och sannolikt med henne för
ögonen. Hur ofta skymta ej hennes drag
hos de kvinnor, hon återger i hans
pjäser. Hur tecknar han henne ej i
Borgaren adelsman, som hon går och står,
i Lucile. Hur talar hon icke i
Dori-ménes replik till Sganarelle i Det tvungna
giftermålet: »Jag älskar spel, visiter,
bjudningar, presenter och promenader,
kort sagdt allt, som är roligt» — eller
i Angéliques ord till Dandin: »Jag vill,
med förlof, njuta min ungdoms korta
sommardagar och den frihet min ålder
kräfver, umgås en smula i stora världen
och glädja mig åt de artigheter man
säger mig.» Och hur mycket af
Armande, som hennes samtida se henne,
möta vi icke hos Céliméne — från
behagsjukan och begäret att roa och kläda sig
ända till den kvicka tungan. Nyckfull,
begåfvad och härsklysten, är hon teaterns
kokett och ingénue, men äfven dess
*sa-tirique spirituelle.»
Ett drag, som man iakttager hos
aktrisen, är hennes smak för nipper och
toaletter. Ingen kan uppträda mera
lysande, i kostymer, som väcka sådan
éclat, ingen är så praktfull och dyrbar.
T. o. m. i obetydliga biroller, som
Lu-cinde i Läkaren mot sin vilja, gör
hennes elegans skandal. Och som
Psyche tjusar hon icke blott med sitt spel,
utan i nästan lika, eller än högre grad
med en utsökt och raffinerad lyx. Hon
ger ton, och hon skapar nya moder —
Tänkom oss nu den svartsjuke,
stundom inbillningssjuke, ofta retlige och
nervöse skalden förenad med en dylik ung
dam, till på köpet tjugu år yngre. Hon
är kringsvärmad af beundrare som Céli-
méne. Det elaka ryktet lär ha utpekat
tre af dessa herrar som förevigade i
Clitandre, Acaste och Oronte. Hon å
sin sida äger rivaler, som göra lifvet surt
för henne, — man tror, att Moliére i
Eliante och Arsinoé" velat måla två af
sina skådespelerskor, den ena boende i
i hans hus.
leke elak, men obetänksam och
kanske en liten smula svagare än hon bör
för markisernas efterhängsna hyllning,
lämpar hon sig ej efter maken. Hon
finner honom gnatig och småaktig, och
hon ser icke, hur han sträfvar att följa
henne. Hvarje hans utbrott af leda, af
trötthet vid alla dessa narrar, som plåga
honom, tager hon som en löjlig
öfverdrift. Det behöfver ej vara hennes
mening — eller önskan — att göra sin
pedant ondt, men å andra sidan, hur
undvika det! Öfverallt omgifven af
frestelser, med ungdomens egoism och i ett
omaka äktenskap har hon ingen
egentlig hållpunkt.
Moliére var ej blind för detta. Men
bunden vid henne med en kärlek, som
hvar dag ökade hans lidande, och mera
ömtålig än vanligt efter ett häftigt
sjukdomsfall, glömde han sig, blef bitter
och kanske grym, äfven där det fanns
en ursäkt. Det kom till en brytning,
som samtidigt med eller kort efter
premiären af Misantropen ledde till Öppen
skilsmässa. Lämnande Armande kvar i
Seinestaden, bosatte sig Moliére i
Au-teuil.
Säkerligen är det under intrycket af
alla dessa slitningar som skalden, då
han skrifver om Alceste och hans älskade,
blir så hård i sin dorn öfver Céliméne.
Hur naturlig brytningen mellan dessa
båda än är och hur väl den motiveras,
synes den mindre ha karaktären af en
slutuppgörelsens tragik, än af en lätt nog
och snart ångrad öfverilning. Alceste
kommer lika visst att försonas med Cé-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
