Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
ELLEN LUNDBERG f. NYBLOM.
ERMETE NOVELLI SOM HAMLET.
eller barnslig skälmaktighet kan få så
skiftande och underbara tonfall. Och hennes
händer, hennes besjungna, sköna händer,
som i all sin späda mjukhet äro så nervöst
starka, kunna gripa och hålla fast, smeka
eller skjuta undan i afsky med ett spel af
lif och vibrerande känsla, som tyckes
meddela sig ända ut i hennes blekröda naglar.
Eleonora Duse har blifvit gammal. Det
är fåfängt att förneka det. Lifvet går, och
hon har aldrig varit vacker. För någon
tid sedan återsåg jag henne i Monna Vanna,
och vid sitt inträde i första akten föreföll
hon mig störande förändrad, fast blott en
tidrymd af två år förflutit sedan jag sist såg
henne uppträda. Men hon började spela, och
man glömde hennes ålder och det
underliga stelnade leende, som under senaste
åren liksom fastnat i hennes drag.
Men huru nobelt hennes spel i Monna
Vanna än var, intresserar mig Duse, liksom
för öfrigt hvarje stor scenisk konstnär, långt
mera i en modern dram, full af verkligt,
pulserande lif, än i ett af dessa historiska
skådespel, som vid läsningen fängsla med
sin stämning af ett fjärran förflutet, men
som, när de framträda realistiskt
illustrerade på scenen, ofta förefalla beröfvade
just denna viktiga egenskap.
Ermete Novelli, denne öfverlägsne och
mångsidige konstnär, på hvars roll-lista står
snart sagdt hela teaterlitteraturens olika
manliga roller, kan, utan att man därmed
förringar Duse, nämnas vid sidan af henne.
► Ermete Novelli har ett underligt
ansikte, ett långt, smalt ansikte, på en gång
skarpt och otroligt rörligt, med en tung
kroknäsa, en enorm mun med en starkt
framspringande underläpp och ett par
ogenomträngliga, litet utstående ögon. Men
dessa ögon kunna ändra uttryck och färg
på det mest egendomliga sätt. De kunna
kisa af furberta, glittra af pojkaktig glädje,
spärras upp i genuin, barnslig förvåning,
krympa ihop af vrede, slughet eller
återhållen sorg.
Hans figur är lång och gänglig, i
gubb-rollerna krökt och tung, och så, i moderna
franska farser, kan han i ett nu uppträda
elegant, sprittande, smidig och lätt som
en trettioåring.
Ermete Novelli spelar allt; från
Hamlet och Shylock (den sistnämnde anses för
hans glansroll) till uppsluppna moderna
komedier, och hans ypperliga monologer
äro vida kända och beundrade och höra
också till det mästerligaste i sitt slag.
I en uppsats öfver Ermete Novelli i
en italiensk tidskrift låter en spydig
intervjuare Novelli säga om sig själf: ’Jag är
dramatiken’. Men man vore frestad att
delvis ge honom rätt i ett så djärft
yttrande, så otroligt mångsidig är hans
förmåga att gå upp i de vidt skilda
personligheter han framställer.
Novelli använder sin röst på ett
utomordentligt sätt; intet skrik, intet oskönt för
mycket; den har en dämpad timbre, hvars
stora verkan jag aldrig glömmer, särskildt
från en afton, då jag såg honom uppträda
i en modern fransk dram.
Det var i uppgörelsescenen mellan en
man och en hustru. Mannen, den
bedragne, redan något åldrade mannen med
ett uppoffrande, sträfsamt lif bakom sig,
hustrun, den otrogna, före detta vackra
kvinnan, som hoppats få gå i grafven med
sitt lifs hemlighet, okunnig om att mannen
längesedan upptäckt den. Men nu är
stunden kommen, då mannen måste tala ut. I
rummet bredvid sitter dottern, mannens
afgud, och i sin ängslan att hon skall bli
öronvittne till denna skakande scen
framsäger han den hela tiden i en hviskning; en
hviskning som i sin hemska skärpa och
sina dämpadt uttrycksfulla stegringar
verkar som samvetet själft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
