Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Italienarna och dramatiken. Några intryck af Ellen Lundberg, f. Nyblom. Med 9 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENARNA OCH DRAMATIKEN. 277
sådana ögonblick har jag tyckt mig stå
som stum åskådare, stirrande på ett par
okända öden, som drogos bort af en
hvirflande ström mot en hemlighetsfull undergång.
Italienarnas förkärlek för alla
dramatiska lifsyttringar visar sin vrångbild i
deras sjukliga intresse för brottmålsprocesser,
där de trängas om plats, män och kvinnor,
lämnande hem och affärer åt sitt öde för
att följa den tragiska eller obscena konflikten
i något utspeladt människodrama, där
epilogen lyder på vanfrejd eller iifstidsfängelse.
Liksom hvarje stor kraft i en natur
eller ett temperament oftast har en
motsvarande stark skuggsida, så tar sig äfven
italienarnas kärlek till det dramatiska ibland
osympatiska och grymma uttryck. Då
förvandlas kärleken i brutalitet, passionen
urartar i sinnlighet, den värmande elden blir
en mordbrand, och den dramatiska
konflikten blir identisk med brott.
Det är ett kändt faktum, att en man
eller kvinna af latinsk ras rör sig på ett
annat sätt än vi nordbor. Äfven bland
det lägre folket faller detta genast i
ögonen. Deras åtbörder äro fylligare,
uttrycksfullare än våra, deras ställningar mera
talande, intensivare, deras gång lättare,
förnämare, deras röster rikare i tonfallen,
varmare och större.
Allt detta är ett faktum. Från scenen
slår oss denna sanning med så mycket
större styrka, och man förvånar sig öfver,
att dessa intensiva sydländingar icke
behöfva flera gester, icke »bråka» eller verka
oroliga, när de vilja ge uttryck åt alla de
skiftningar, som spelet fordrar. Men de
verkligt framstående italienska
skådespelarna använda få medel för att få sagdt,
hvad de vilja säga.
Man märker inga spår af någon
konventionell teaterskola, och de sceniska
artisterna komma inför publiken endast
utrustade med ett underlag af halft
omedvetna kulturella traditioner, på hvilka de
sedan fritt utveckla sitt eget
konstnärstemperament. Kanske är det äfven därför
deras prestationer så ofta besitta en
friskhet och en individualitet, som liksom ger
oss en ny syn på gamla välkända
dramatiska uppgifter och kommer oss att se dem
i ett öfverraskande, liksom skärpt ljus.
Ingenstädes i Italien, icke ens i
storstäderna, existerar en fast organiserad,
stadigvarande teater. Alla skådespelaresäll-
skap äro »ambulanti», och ölägenheterna
vid ett dylikt förhållande äro lätta att fatta.
Svårigheten för uppsättning och
fyllnads-personal, särskildt när det gäller stora,
fordrande skådespel med massor af folk,
ofta en knappt tillmätt tid, då t. ex. under
karnevalstiden teatrarna, slag i slag, ofta
utan en enda kvälls paus, äro upptagna af
olika trupper, kort sagdt förhållanden som
tvinga t. o. m. konstnärer sådana som
Duse att resignera och att ibland nödgas
uppträda i en scenisk miljö af
förvånansvärd tarflighet.
Till anmärknings- och beundransvärda
fakta bör räknas ett sådant som då Gabriele
d’Annunzio, för att uppnå en fullt stilenlig
och värdig uppsättning af sitt stolta
drama Francesca da Rimini, därtill offrade
en summa af inemot hundra tusen lire.
Då man betänker, att äfven detta
öfverdådigt iscensatta drama, med Duse i
titelrollen, var dömdt att »ambulera» Italien
rundt på järnväg, med fulltalig personal
och med accessoarer uteslutande bestående
af äkta antika föremål: möbler, kläder,
vapen, draperier, konstföremål, som ena
dagen instufvades i en, andra dagen i en
annan, teater, förstår man, hvilket ansvar
och hvilken risk som hvilade på de båda
konstnärernas skuldror.
Från denna turné finnes en
utomordentligt tilltalande och intressant skildring af
Duse som instruktris för de nya yngre
artisterna; en inblick bakom kulisserna, där
den stora konstnärinnan framstår på en
gång i sitt storslagna konstnärskap och sin
varmhjärtade kvinnlighet, lifvad af ett
inspirerande intresse för de medspelandes
uppgifter. Och när hon korrigerar de unga,
sker det med en öm finkänslighet, parad
med en så öfvertygande kraft och
fascinerande åskådlighet, att icke ett ord eller
en åtbörd förfelar sin mäktiga verkan på
de lyssnande konstnärerna.
Eleonora Duses suveräna spel är för
väl kändt äfven hos oss, för att jag skulle
vilja ingå i några detaljer därom.* Jag vill
blott påminna om hennes röst, denna spröda,
sköra, halft brustna stämma med sitt svaga
nasal-ljud, som i uttryck af ljus lycka eller
sönderslitande kval, i öfverlägset förakt
* Eleonora Duse har i Ord och Bild förut
omtalats i artiklar af Loris (1892, sid. 236), Helena
Nyblom (1896, sid. 45) och Carl G. Laurin (1906,
sid. 226). Dessa artiklar äro åtföljda af porträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
