- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
330

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Henrik Ibsen. Af John Landquist. Med 11 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330 JOHN LANDQUIST.

ticism varit böjd att se oss alla som dårar
med den fixa idéens härskardiadem af
torr halm kring pannan! Ibsen gjorde icke,
som konstnären i »Når vi döde vågner»,
karikatyrer, i hvilka djurtypen stack fram,
men väl sådana, i hvilka vanvettets olika
arter framträdde. Åtminstone var det
fallet med männen. Ty kring hans kvinnor
strålar ofta ännu underbart det himmelska
skenet af lifvets hälsa. De äga viljan,
tron, instinkternas harmoni och den stora
läkande älskarinne- och modersgodhetens
förnuft.

Så står för mig Hilde i »Bygmester
Solness» som det skönaste hans lyrik
någonsin skapat — ungdomsprinsessan,
som efter tio år kommer vandrande ner
till sin byggmästare, knackar i bordet
och fordrar sitt kungarike. Hur har hon
icke växt upp i oskuld och trofasthet,
och de kyssar han på skämt gifvit ett
barn och glömt blefvo för henne lyckans
heliga och oförglömliga andningsfläkt.
Hon gömmer stunden, som i hennes
uppväxts ensamhet blir den minnets fjärran
sol, under hvars milda glöd hennes
hän-gifvenhets blommor slå ut. De vuxnas
lif är blott kunskap, skepsis, virtuositet
och trötthet, men hon har skimret i ögat
af sin ungdoms och sin okunnighets tro.
Och innerst inne ligger stilla i blicken
återglansen af de vida fjällrymdernas
blåhet —- det är ju det den hittills mest
hvilat på —, ur hennes kläder slår dess
vindars friskhet ut, hon har den käckhet
i vändningen, det infallets naivt kvicka
lustighet, som blott finnes hos norskan,
som ett romantiskt barn tror hon på
hjältar, och all saga är för henne
sanning.

Ja, jag förstår icke dem, som påstå
att Ibsens senare pjeser göra ett svagare
intryck. En psykologs och en poets
hjärta borde de tvärtom stå om möjligt
närmare än föregående. Ej blott att den
60- och 70-årige mästarens konst är mer

fläckfritt blank än någonsin och att han
här förtaide de olyckliga och de förkomna
själarnas öde på den invigdes språk -—
men aldrig har han varit så tungt
åsk-molnsladdad af poesi som i dessa verk.
Aldrig har sorgestämningen öfver af
kär-lekslösheten förspillda lif tigit med ett
så gränslöst vemod, som då maktens
malmkalle dyrkare John Gabriel stupar
vanmäktig ned efter sin sista apostrof
till de djupets rikedomar, som bragta i
dagen genom honom skulle frigjort och
lättat människornas sinnen, och de två
systrarna, som älskat honom, räcka
hvarandra handen öfver hans lik — två
skuggor öfver en död. Aldrig hade han så
som i »Fruen fra Havet» visat, hur den
omedvetna längtan till den personliga
friheten kläder sig i fantastiska bilder
och yttrar sig i egendomliga handlingar
och hur den uppnådd är källan till allt
godt, till omvändelsens mystik och
ansvarskänslans allvar. Aldrig har någon
framställt förvandlingens Iag skönare, än
när i »Lille Eyolf» Ritas krampaktiga
naturlidelse faller till jorden — som hos
trappistordens stiftare framför hans
älskarinnas lik — och bergsstillheten under
stjärnorna för alltid vardt rymden öfver
hennes själ, och Allmers från sin
faderskärleks egoistiska sorg vände sig till att
älska och vårda sig om alla andra barn
på den stora egendomen.

Och aldrig trädde oss Ibsen så nära,
aldrig gaf han oss väl en själf bekännelse så
som i sitt vackra aftondrama »Når vi döde
vågner». Han som en gång fordrat allt
eller intet och hållit kallet för det enda
oafvisliga budet och njutning, kärlek och
allt annat, som vår förströdda själ vill
plocka med’ eller likt oljan förflyktiga
sig in i, blott för lockelser till
desertation och bortslumpande i småportioner
af jaget, han skildrade här till slut äfven
kallets tragik. Den fanatiska troheten
mot uppgiften är ett brott mot lifvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free