Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur bokmarknaden - Af Karl Wåhlin - Af Klara Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
K. W—N.
andra så olika personer från samma tid —
något som dock faller utom ramen för
denna korta anmälan.
Själfva De Geers stil ger en bild af en
uppriktig person, fri från affektation och stora
låter. Någon ärelystnad för egen del
spårar man knappast hos författaren. Hans
patos är att såsom medborgare gagna sitt
land. Temperamentet är flegmatiskt, och
en mera personlig ton bryter sällan igenom
den lugnt fortlöpande framställningen. Till
ersättning är den i sin dämpade och nyktra
hållning förträffligt nyanserad, hvarigenom
den uppnår en hög grad af precision. De
enda starkt vibrerande sidorna äro de, på
hvilka han skildrar sin förlofning. De
nedskrevos ett år efter tilldragelsen, 1847,
och äro af stort värde både för sitt
personliga innehåll och såsom en sällsynt
tillförlitlig tidsmålning.
De Geer har väl knappast tänkt sig
sina »Minnen» såsom en bok för folket,
men genom framställningens klarhet och
enkelhet, genom de bärande känslornas
etiska värde och genom innehållets
fosterländska betydelse lämpar ■ den sig för detta
ändamål såsom få arbeten i vår samtida
litteratur. Utgifningen i häften är väl också
afsedd att underlätta detta ändamål, och
för min del önskar jag att det måtte
vinnas i så hög grad som möjligt.
K. W—n.
A. T. Gellerstedt: Från huit och täppor.
Fri-Juftsbilder. Stockholm, Wilhelm Billes
bokförlagsaktiebolag.
Hvar skall man ordna in Gellerstedt i
svenska poesiens historia? I hvilken skola,
hvilken generation, hvilket årtionde hör
han hemma? Han är densamme nu som
för tretti år sedan — det kan man säga
om fler, och det betyder stundom inget
ros, men det märkliga ligger däri, att han
är densamme för oss, och så länge han
öfver hufvud kommes ihåg, skall hans
rapport med sin publik förbli hvad den
från begynnelsen varit. Hans diktning kan
icke läsas, icke tolkas, icke njutas på mer
än ett sätt, och detta sätt skall vara
tillgängligt för alla, så länge människorna
glädjas åt vårens första soldag, år för år
lika ny och öfverraskande.
De stå för sig själfva ett stycke på
sidan om den breda strömmen af vår
gärna pompösa och tonbrusande lyrik, dessa
små ordknappa och lågmälda poem, som
trots sin sinnrika afrundning äro nästan
endast anslag eller preludium och där
raderna liksom upptagas af scenanvisningar
till det stilla stämningsdrama, som fyller
mellanrummen. Men de ha förnäma
släktingar, ja kungliga. Den enkla utstyrseln
och de anspråkslösa maneren, detta
lyckliga inkognito, som skyddar mot afund och
efterhärmning, kunna inte vilseleda i
längden.
Dessa dikter bilda en under oblidare
breddgrader, i kargare förhållanden
uppvuxen gren af den goetheska visans
suveräna ätt. Väl har icke förunnats dem
dennas majestätiska grace och trolska musik
och saft som af fullmogna drufvor, men i
ingifvelsens obekymrade anslutning till det
närmast för ögonen liggande, i
kondenserad innerlighet och omedelbar folkton stå
de icke efter.
Men det var inte min uppgift att
undersöka Gellerstedts lyrik utan att ägna
mig åt hans nyaste bok, som innehåller
prosa och till på köpet tidningsartiklar.
Jag har inte glömt det, och
ofvanstående rader ha inte tillkommit som en
sådan där förlägenhetsingress, genom hvilken
man dröjande krumbuktar sig fram till ett
ämne, som synes kinkigt att gripa tag i.
Det föll sig helt naturligt att vända sig
direkt till poeten, ty hans bekanta
handstil, endast litet vårdslösare, litet
förtroligare, kännes lätt igen i dessa kåserier, som
låtsas härröra från en trädgårdsmästare. Vi
se honom spatsera omkring i blårandig
bomullsrock, kanske rent af med
uppkaf-lade ärmar, som en annan landtlig
privatperson, men han förstår fåglalåt, och det
röjer honom, ty hvem äger den gåfvan
utom söndagsbarn och sagohjältar och
skalder?
Ja, han förstår fåglalåt och hör gräset
växa, allt lefvande, som blommar och
flyger, inviger honom i sina
privatförhållanden och han blir ständigt invecklad i de
putslustigaste äfventyr och de trassligaste
familjehistorier, som alla utspelas i en
sagovärld, den vi andra döfva och blinda
trampa fram igenom. Det är inte utan
att han en smula hånar oss för att vi
ingenting upplefva, men det borde han inte
göra, endast ömka . . .
Med den lösa och bekväma form han
valt — ifall kåseriet kan kallas en form
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
