Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rembrandt. Af Carl Neumann. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 13 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
CARL NEUMANN.
som dock bära vittne om diktarens väldiga
skaparkraft, en stor saklighet. I hans eget
ansikte, i hans ögon är det nyktert
iakttagande, det Holbeinska draget vida starkare
utprägladt än det fantasifullt visionära.
Rembrandt känner en aldrig
tillfredsställd hunger efter verkligheten, det
vattnas honom i munnen efter alljämt nya
erfarenheter på det synligas område,
och det finns intet som därvidlag skulle
vara honom för ringa till näring. Ibland
raderingarna finnes en underbart utförd
hafssnäcka med ett skäl rutigt som ett
schackbräde. Otaliga äro de stilleben
som sysselsatt honom. Ett af hans
mästerverk är en slaktad och upphängd
oxe. Medan antiken och den italienska
renässansen alltid bjuda oss naturen blott
i urval, i det de skilja på värdiga och
ovärdiga former och föremål och
fastslå en abstraktion af det verkliga, det
s. k. »sköna», som en dogm för hvad
som är möjligt att målas af en rättrogen
konst, så har Rembrandt gentemot detta
oerhörda inskränkande och utarmande
af konstens räckvidd förkunnat, att
allting är värdigt att målas, synligt och
osynligt, och har sålunda likt en stor
eröfrare riktat konsten med ett väldigt
stycke brukbar mark.
Men om Rembrandt, som vi nyss sågo,
afvisar alla försök att försvaga, förytliga
och förljufva den figurliga
framställningskonsten medelst skematiserande och
förskönande af linjebyggnaden, stå honom
dock tvenne stora, stämningsgifvande
och idealiserande medel till buds: färg
och belysning.
En konstnär med en så outsläcklig
nyfikenhet på alla det tekniskas områden
får väl en eller annan gång lust att
framställa teknik för teknikens egen skull,
att emellanåt pröfva sitt instrument och
njuta af dess möjligheter. Men vi få
ej glömma, att Rembrandts
uttrycks-medel alltifrån begynnelsen hade en
symbolisk innebörd, d. v. s. tillika
framkalla öfversinliga vibrationer,
förnimbara endast för den psykiska känslan.
Hans ljus är alltid förmer och annat än
en kontrastverkan anslående de yttre
sinnena, det väcker alltid stämningar
och aningar af öfversinnligt ursprung.
Ljus, ljusdunkel, mörker och alla
mellanliggande nyanser och grader i en
omätlig rikedom på öfvergångar
omdanas under hans hand från angenäma
modulationer och harmonier till
själsstämningar, som i sin obeskrifligt
finkänsliga karaktäristik lyckas uttrycka
det hart när omöjliga.
Hans ljuston är till att börja med
svalare, blir därpå varmare, alltmera
guldfärgad, stegras ända till öfverhettning
och blir till sist åter mera dämpad.
Härutinnan har Rembrandt ofta växlat
smak. I Louvren, där filosoferna från
hans tidiga år hänga i närheten af den
heliga familjen, den s. k.
»Snickareverkstaden», är skillnaden särdeles
påfallande. I de tidiga taflorna är den
kalla stentonen förhärskande, en
kall-grön ton, som utstrålar från det hvälfda
taket och från golfvets stenplattor, och
i förhållande till hvilken vindeltrappans
träfärg icke förmår göra sig gällande. I
dessa svala, klosterliknande hvalf sitta
ensamma tänkare ostörda, litet frusna, med
sina skrupler och tankar. I
snickareverkstaden hos den heliga familjen har
trätonen kommit till sin rätt, väggar, golf,
takbjälkar, allt är i varmbrunt trä, och
i denna värme är familjelyckan i dessa
innerligt förenade varelsers stilla samvaro
liksom inhöljd på ett underbart
uttrycksfullt sätt.
Så förhåller det sig med färgen och
dess symboliska kraft. Ja, man måste
ju ha ett organ för dessa ting som för
allt annat inom konsten. Det finnes en
hel del färgblinda naturer, äfven ibland
människor som sysselsätta sig med och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
