- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
360

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rembrandt. Af Carl Neumann. Auktoriserad öfversättning för Ord och Bild. Med 13 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

36o CARL NEUMANN.

för att blifva varse dess oerhörda
rikedom och nästan obegränsade
utrycksför-måga. Där finnas färgsammanställningar
af den sprödaste klang och mjukhet,
som om fehänder sömmat silfver- och
guldtrådar däri, pärlor och ädelstenar,
hvilka utströmma ett ljus som af
afslöjade hemligheter. Ty det är det
underbara med dessa verkningar, att ljuset ej
synes faila utifrån, tillfälligtvis, utan
tyckes lösgöra sig som ett djupt andedrag
ur färggrunden och afslöja dess väsen.
Det som vi kallade symboliken i
Rembrandtfärgen och Rembrandtljuset
blifver ett allt klarare begrepp för
den, som en längre tid sysselsätter sig
med" denne mästare. Det är en
villfarelse att tro, det stora konstnärer
endast skulle bekymra sig om
formproblemen, endast skulle förnimma linjernas
eller färgernas inbördes förhållanden, och att
det som vi nämna innehåll, känsla eller
tanke skulle blott vara till för lekmännen.
Sanningen är den, att dessa sista
områden ligga färdiga inom konstnären och
vänta, ofta halft omedvetna, medan han
söker sig medel att uttrycka dem, och
då kampen med uttrycket ofta är
hårdnackad och tvingar till alltjämt nya
öfverläggningar, så uppstår lätt det
misstaget, att man tager formens utbildande
och fulländande för den enda processen,
eller för den på hvilken det allenast
beror, emedan den försiggår hos
konstnären under fullaste medvetenhet. I själfva
verket är underlaget för den sinnliga
föreställnings- och känslovärlden genom tusen
trådar förbundet med de tekniska
uttrycksmedlen, och en bestämd konstnär
kommer att kläda ett visst bestämdt stoff
och en viss känslostämning blott i vissa
bestämda färger och i ett visst ljus.
Endast en ytans och den yttre tjusningens
målare sätter samman färger och ljus
såsom en kock komponerar matsedeln,
blott med tanke på gommens förmåga

att taga emot och att retas; i denna
mening reta, behaga och blända ej
Rembrandts färger. Men de stå i tjänst hos
det psykologiska uttrycket för det
förhandenvarande stoffet. Endast stympare
skulle kunna begå ett sådant misstag som
att tro, det Rembrandt hade sina bestämda
färgrecept, ledmotiv eller hur man nu
vill kalla det, så att han uttryckte det
här medelst rödt, det där medelst gult
o. s. v. Allt kommer hos honom an
på den växlande sammanfogningen till
ett helt, på den tonart, i hvilken bilden
är stämd och som sträfvar till uttryck
i den eller den färgexplosionen. Det
finnes härvidlag inga fastställda
öfverensstämmelser, såsom att en viss
färgsensation, alltid skulle ha en viss själslig
betydelse. Snarare kommer det hela an
på det ton-underlag, ur hvilket
färgsensationen framväxer och som gifver
densamma dess betydelse och dess säregna
symboliska innebörd.

Den, som sedan längre tid känner
taflan »Simsons bröllop» i Dresden,
förvånar sig ej mera öfver den orörligt
tronande Delilas passiva hållning.
Öfverhöljd af prakt och ädelstenar strålar hon
i ett kallt, hemskt spökljus; hon är
huf-vudpersonen men deltager ej i de
manliga och kvinliga bordsgästernas
ögonblicksfröjder; för den intet ondt anande
Simson, som är helt inne i samspråk med
filistéerna, betyder hon ödet.

I sina verk från äldre dagar har
Rembrandt allt mer och mer inskränkt
åtbördernas, kroppsrörelsernas och
minspelets språk, allt uttalas och tolkas
genom färger och ljusverkningar. Detta
är en konst, som ligger långt borta från
vår vana och vårt förstånd. Frestelsen
att begagna sig af medlen för medlens
egen skull, d. v. s. för att framkalla en
eller annan angenäm skönhetsverkan,
förlorar sin makt; de skola endast få tala,
då de ha något att säga. Det finnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free