Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•****&*>.
LIFSGRYNING.
ETT FRAGMENT MED EPILOG.
Af FREDRIK VETTERLUND.
I.
^ÖRST minns du ett rum mot
ett stort torg med skugga om
morgonen. Ett rum i undre
våningen med utgång i
förstuga till torget. Ett rum med bord
framme vid fönstret och en säng inne
vid väggen samt ett golf att leka på
för ett litet barn.
Men öppnades en dorr i fonden,
sågs ett annat, helt obetydligt rum med
fönster åt öster, och då hoppade
plötsligt östersol in, lycklig och sprittande,
öfver en trång liten gård med ett
päronträd och ett plank.
Där bakom hördes muntert arbetslif
från en kaj; läten och rop och visor
från skeppen, när fönstret stod öppet,
rymden och det morgonglänsande vida
kommo in till en öfver gårdens idyll.
Det var ett ställe att börja lifvet på!
Men steg man en trappa i förstugan
upp till ett nytt fönster i andra
våningen, eller än bättre upp till gluggen på
den skräpiga gamla vinden, som likväl
låg munter i morgonljuset — då såg
man långt öfver plank och tak och
gaf-lar både kajen och staden och hafsviken,
som förlorade sig i österviddens blå rymd
och solrök. Och bärs en sådan stund
ett litet barn dit upp af sin moder, af
henne med de ilande stegen och den
ljusa blicken, då får den lille första
gången se den stora världen, se
morgonens solrike, som flyger emot honom
med jublande eterdallringar!
II.
Så minns du en väg ut mot något
stort ofattligt . . . den gick från kajen
längs en å med många skepp i; fjärmast
borta låg hafvet. Öfver vägen doftade det
af färska bjälkar och af tjära; många
människor färdades där, bland dem bruna
sjömän, som rökte pipa i solskenet.
Någonstans därute var ock en främmande
trädgård med praktfulla blommor, som
kallades rosor och nejlikor.
På den vägen och i den främmande
trädgården ledsagade en tjänstflicka en
liten pojke i gyllene ljusa dagar.
Blommorna togo de hem och satte i glas på
fönsterbordet i kammaren mot torget.
Var det då middag, glödde solljuset från
de fina rosenkalkarna och lyste genom
glaset. Då såg pojken åter för sig som
i en såpbubbla vägen ut till hafvet och
en skog af master och den främmande
trädgården.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
