Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
FREDRIK VETTERLUND.
— — — Och han hörde ånyo i
minnet visor från skeppen af flickans
bekanta bland de bruna sjömännen.
Någon gång hade sjömännen trakterat med
kakor och sockerdricka, det var på ett
fartyg, hvars master voro så höga, att
de seglade svindlande bort i det tomma
blå, när solskyar stodo där uppe ... I
morgon skulle fartyget själft fara bort,
i morgon skulle det ej mer ligga här, och
här skulle vara tomt. Och visorna de
sjungit drogo äfven sällsamt bort, bort.
Man kom ihåg deras ton . . .
främlingskap, melankoli . . . kom ihåg . . . ännu
in i drömmen.
HI.
Längst där ute.
— — — Ljuset faller rakt ner öfver
grantopparna och världen. Lotshyddans
plåttak ser ut som smält silfver. Uppe
vid kikaren skönjes hafvet, en oändlig
solskensdröm; ångan af gran är stark
och het, och ångan af honungsblommor
är vild. Detta är sommaren.
Flickan och pysen, som är du själf,
ha med er Graziella, en liten svarthvit
hund med långa öron, kommen
tjärran-ifrån och nu din favorit, som sofver om
nätterna i din säng.
En gammal säker lots och en yngre
karl börja språka er an. Den unge tar
hunden och låtsar med ett bredt grin
att han vill kasta den i ån, som här
sakta rinner ut.
Din plötsliga fasa i det ögonblicket
blir sådan, att en vuxen icke rätt kan
minnas det. Något så helt och hållet
oförutsedt, helt och hållet otänkbart,
kunde det finnas i världen? Men du
hann icke ens brista i gråt — fastän
det kom strax — förrän lotsen fått den
andre att sätta ner hunden på marken
igen. Och nu märkte du, att hunden
sett på dig. Hela vägen hem skakade
din kropp, och på länge ville du ej gå
ut till lotshyddans grandunge och hafvet.
Var det i minnet från den stunden
du först såg svårmodet i den högsta
middagstimmens glans?
Men en dag långt därefter hörde
du detta:
Hundens plats i vrån därhemma var
tom. Där hade varit karlar tidigt om
morgonen och hämtat Graziella.
Hon var sjuk. Hon fick inte lefva.
Och då hörde du:
De hade fört henne till lotshyddans
dunge. De hade bundit henne. Ett
skott! Graziella var död nu.
Du såg för dig hur hon sett på dem
utan att förstå. Du såg hennes långa
svarthvita öron . . . Den låga granskogens
ånga hade varit het och stark. . . .
Hafvet därute hade drömt sin
solskensdröm. . . . Och den högsta zenittimmans
glans hade legat öfver världen.
Lotshyddan, lotshyddan. Därute kan
det också mörkna, hafvet speglar en
o-fantlig sky, vinden far med stötar i
strand-gräsen och honungsblommorna, som
vagga i böljegång; den tager i de tunna
sommarkläderna, så att det kyler friskt
inpå kroppen.
Det är vildt, det är oroande;
meli-lotus ångar starkare; skyn stiger upp
öfver hela hvalfvet och höljer
lotshyddans lund i skymning före en hagelskur.
Ett fyra-femårssinne fylles af en omåttlig
spänning: se! hela hafvet utefter en
ändlös låg strand visar hvita tänder — skall
världen förgås? eller skall molnet vräkas
in öfver landet, in öfver staden?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
