Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIFSGRYNING. 379
Du springer framtill fönstret; från gatan
hörs ännu en gång hennes röst men ej
hvad hon säger. Så . . . ingenting.
Sedan kryper du djupt ner i din
bädd i ditt skyddade hem, medan
höstnatten står stum och svart öfver den
lilla sofvande staden. Sömnen kommer,
men det är något om Gerda . . . hafvet
. . . Gerda.
Nästa morgon vet du att båten är
borta. Och nästa morgon och nästa
och nästa igen frågar du: hvar är
Gerdas skepp nu? det seglar och seglar. I
månader tänker du hvar kväll innan du
somnar: hon seglar ännu. Om
morgonen får du ibland kartan till dig i sängen
och ser för dig, hur solen skiner öfver
en oceans omätlighet, och du sätter
fingret på en prick och undrar: har skeppet
hunnit dit? eller kanske ända dit?
Och åren gå. Och fastän du någon
gång i förbigående hört, att det kommit
bref från Gerdas föräldrar till folk här
hemma, så rör detta icke din saga.
Skeppet seglar alltjämt mellan Oceaniens
palmöar. Du växer upp, och tusen andra
syner och tankar, verklighetens och
böckernas, upptaga dig och tränga det
verkliga barndomsminnet långt tillbaka i din
själ. Visserligen skymtar du, om du
vill, hur en liten gestalt i röd kappa
räcker sig upp på tå för att stänga en
dorr inifrån, och du vet att det är din
första lekkamrat, dina pojkvänners
före-gångerska, en bild af allt som är
bleknadt och försvunnet. Men det är så
länge sedan. Och när du hör, att Gerda
— är död där borta på jordens andra
sida, så berör det dig knappast ens
vemodigt. Så overkligt är nu allt.
Men synen från ditt lifs sagoålder
har du kvar, skeppet som evinnerligt
gungar hän öfver Stilla hafvets sorlande
och sjungande vågor. Låter du
solljuset plötsligt strömma öfver kartans blad,
stiger allt fram lifslefvande:
Kring Australiens övärld
ett skimmer hvilar än
af morgonklarhet, som dallrar
från vida spegeln igen.
Det mörkblå världshafvet evigt
kring gröna öar slår.
Naturens spädaste söner
här andas i ständig vår.
På luftiga bambuhyddor
från ofvan ser solen blid
och skiner emellan palmer
på släktets morgonfrid.
Men sjungande vinden drifver
ett skepp mot korallöns rand.
En rusande, mättad luftvåg
af dofter böljar från land
och täljer för tunga sinnen,
som kylts af dimmor och strid,
om tropiska Edensgårdar
i släktets morgonfrid.
EN EPILOG.
I drömmen var du ånyo, som ofta,
i din barndoms stad och på dess
fyrkantiga stora torg, som låg mänskotomt
och skugglöst och oproportionerligt vidt
under julis brinnande luftrymd.
Du tyckte, att du kom långt ute från
den vilda sandstranden västan och sunnan
från staden, där du sett hur ett oerhördt
solklot brände ett blickstilla och öde
haf. Och denna strand hade varit så
långt borta, att den hörde till sagans
och synernas rike, till det som blott
en gång, ett par gånger skymtar för
själen.
Men du hade nått staden och
passerat genom en skuggad gata och trädde
nu ut på det skugglösa torget, där du
var alldeles ensam.
Det var stort. Det var öde. Du
kände att du icke varit här på många,
många år och att du var mer än lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
