Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lifsgryning. Ett fragment med epilog. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
FREDRIK VETTERLUND.
hon här inne skall fatta låset för att
böja ned det och stänga.
• *
Det är en varmt högblå och gyllene
söndagseftermiddag.
Vägen utmed ån ända till stranden
är svart af promenerande, sång och
fiolspel ljuda från skeppsdäcken, och raden
af fartyg flaggar i hamnen. Gator och
kaj vimla af sorlande söndagsgäster, den
lilla stadens idyll glänser grönskande
upp under azuren i västerrymdernas
sneda och lutande sken.
Vid kajen har en ångbåt lagt till,
och där ropas och hälsas och viftas,
Men på bänkarna vid planteringen
midtemot sitta ni, farmodern och Gerda och,
lilla pojke, du, med stadens mest
imponerande parti, slott och rådhusplan,
bakom er. Och Gerdas röda kappa lyser
bjärt. I hvilken människoträngsel som
helst skulle du känna den. Längtar du
efter lekkamraten, ser du den för dig.
Då kommer Gerdas barnflicka till
platsen.
— Där, säger hon, är den båten
Gerda skall resa bort med för alltid en
gång nu, när kvällarna bli mörka.
— Såå, det är bestämdt att Gerda
skall resa ?
— Ja, Gerda skall resa med far och
mor till Nya Zeeland.
Du ser pä Gerda. Hon sitter ju
här bredvid, på soffan. Hennes lilla röda
kappa lyser som alltid. Hur var det
då det sades nyss: detta är båten som
Gerda skall — för alltid med, när
kvällarna bli mörka . . .
Ja, kappan lyser bredvid dig, här, på
soffan! Och det är högblå
söndagseftermiddag med augustivarmt gyllene sken.
* tf
Ljuset brinner i ditt rum, men
utanför ligger salen i mörker, och öfver
torget, öfver världen står höstkvällen
snart.
I afton skall Gerda komma för sista
gången. Sedan skall hon gå ner till sin
far och mor på ångbåten, som i morgon
bittida skall föra dem bort. Föra dem
till en stad, därifrån de sedan göra den
riktiga resan med ett skepp, som icke är
ångbåt.
De skola så långt, att ingen här varit
så långt. De skola bära segla och segla
och se himmel och vatten, och ännu
efter månader skola de ej vara framme.
Det har du hört. Du har hört
oceanens namn, och då har du kommit
ihåg hur omätligt hafvet sofver i
middagstimmen rakt under solen bortom
lotshyddans dunge, och hur hvita segel
skimrat längst ute i glittret men
försvunnit, försvunnit. Men obegripligt mycket
längre skall Gerda fara, »oceanen» låter
så mycket större än allt du har hört,
och man har visat dig på en karta det
blå haf med otaliga öar, mellan hvilka
skeppet med Gerda skall föra henne till
Nya Zeeland . . .
— — — Och nu sitter Gerda vid
ditt bord klädd i en grå reskappa; den
lilla röda, som hörde sommarn till, är
nerpackad. Det ser inte ut att vara
mycken skillnad mot annars, ni leka och
ni rita, och Gerda ritar till och med
skälmaktiga och uppsluppna saker, ända
till dess hon skall gå och taga farväl
af de dina och dig. Flon får veta att
nu är det tid; då stiger hon upp från
sin plats och säger enkelt adjö till en
efter annan; nu skall hon följas ner till
ångbåten. Man icke ens tänder i den
mörka salen, man lyser bära med ljus
när man går igenom.
Gerda försvinner vid tjänstflickans
hand i tamburtrappan, dörren stängs
därnere, du hör små steg, som aflägsna sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
