Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 . CARL G. LAURIN.
ISADORA DUNCAN. KARIKATYR AF OLAF
gulbransson. Ur Simplicissimus.
efterträda uppstoppade »köttfärgade»
trikåer kommer ej en dag för tidigt. Men
alla danser fordra ej bära ben. Boston
bör väl endast på Kneippbaden dansas
barfota. Hvilket intryck gjorde hennes dans?
Ja, det tyckes ha varit ganska skiftande.
För min del kände jag mig tämligen kall
inför denna i timtal fortsättande solodans
af en dam med sluttande skuldror, fula
armar, fula ben och mycket fula fötter och
ett ansikte, som åtminstone på scenen ej
kan få mer än B?. Naturligtvis ropa en
hel mängd entusiaster: ja, men allt det
där hör inte hit! Men det hör i högsta
grad hit. Man kan beundra energien att
af ett olämpligt och motspänstigt material
bilda ett konstverk, men det bästa är då
materialet är fullt lämpligt. Nu hade man
ofta en känsla af att det var lärarinnan i
Grunewald, som visade hur flickor skola
dansa, då de »glädja sig åt att se grekiska
soldater». Men man önskade efteråt att
få se grupper af vackra unga välvuxna
damer dansa utan Isadoras stereotypa
leende min.
På ett gammalt kopparstick afbildande
Gluck står följande underskrift: »Il préféra
les muses aux sirenes». I detta beröm
vädrar jag något af nyklassicismens
missuppfattning af det klassiska. Det dionysiska
draget var också klassiskt, men det begrep
ej nyklassicismen. För dansen är det
dionysiska ett lifsbehof; man kan ej alltid
dansa Gluck eller Thorvaldsens museum.
För vildheten och lidelsen hade Isadora
Duncan inga uttryck, och därför fick allt
en prägel af beskedlighet, som är
antipoden till den enda storstilade och lefvande
dans, som nu finnes, den spanska, och jag
har mycket svårt att tänka mig, att
antikens män, som t. o. m. kände sig
skeptiska mot Sokrates’ visdom på grund af
hans fulhet, skulle helt kunna förlåta en
danserska denna sokratiska egenskap.
Härmed är dock ej sagdt, att ej hennes konst
innehöll verkliga skönhetsmoment, och
hennes uppslag kommer säkert att få en
om-bildande och förädlande inverkan på
danskonsten.
Ett synnerligen beaktansvärdt inlägg i
praktisk skandinavism och kraftigt
motarbetande det pinsamma intrycket af den danske
utrikesministerns tvetydiga hållning förra
sommaren var det danska gästspelet på
Dramatiska teatern: än en gång fick man
hylla de mera tilltalande sidorna hos
danskheten. Af de åtta stycken, som uppfördes,
voro ej mindre än fem danska original,
visserligen af mycket skiftande värde, men i
alla fall visande, att de lyckliga danskarna
äga både en nationell dramatik och en
nationell skådespelarkonst.
Hostrups En spurv i Trane dans går
ej upp mot hans »Eventyr paa Fodreisen»,
men fyllde dock alltid den kulturhistoriskt
intresserades hjärta med fröjd. I vår tid,
då det storborgerliga samhället helt djärft
undersöker fuktighetsgraden bakom öronen
på de mest imponerande seniorer, som
tilllåta sig det revolutionära steget att
demo-strera för hans excellens statsministern, gör
det ett uppfriskande intryck att se dessa
danska studentungdomar med punschslefven
imperatoriskt anvisa de banor tsaren och
sultanen böra följa, vid äfventyr att råka
ut för nordens eniga studentkårers missnöje.
Och hvilken utsökt tidsstämning gaf ej det
af nyromantikens ironi genomströmmade
mötet mellan den månskensbleka drottning Gun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
