Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
389
ty det vore orättvist att tillskrifva
skådespelarna hela förtjänsten af nöjet. Stycket
öfverflödar helt enkelt af goda uppslag och
komiska infall. Det är ej någon klassisk
komedi med sin peripeti placerad efter
gyllene snittet, det är en aktuell
Köpenhamnsrolighet, en nyckelkomedi, där man
skämtar med ministrar och prinsar från
Siam, men hvarför skulle ej Esmann få
göra hvad Aristofanes får beröm för?
Es-manns Alexander är i alla fall alltid
sedligt renare än Aristofanes’ Lysistrata.
Hur spelades nu denna kostlighet?
Egentligen borde man räkna upp alla
personerna. Främst Johannes Poulsens teol.
känd. Lampe, en biroll, men så utmejslad,
så mänsklig, så urkomisk, att ensamt den
är vard ett teaterbesök. Han seglade
genom rummet med renheten på sin panna
och hufvudet genialt tillbakakastadt,
styrkande, , stödjande och stadsfästande med
sina armar och viftande med sina röda
lab-bar. Det var ej den vanliga
prästkarikatyren, man kände att denne man var en
öfvertygad och hederlig karl. Så
Alexander Nyberg — Fjelstrup, som skinande och
bockande småspringer i halfcirklar genom
lifvet, en farstyp ej så litet öfverdrifven af
skådespelaren, men full af karaktäristiska
detaljer, verkande oljig och pomaderad ända
in i själen. Särskildt rolig var interiören
hos fru Ottesen med den snälla dottern
Signe och den ostyriga dottern Filippa
— bägge voro varietésångerskor, men
den första hade till princip att ej
supera med herrar — utan att vara
presenterad. Med själfva presentationsceremonien
var däremot den senare ej så noga. Det
lilla hemmet höjes enligt moderns mening
socialt af att den frireligiöse, något rustike
riksdagsmannen Andersen-Sædding
förekommer som inackorderad. Signe — Olivia
Jakob-sen, som sjunger folkvisor på varietéer,
anmodas att låta höra sin konst på ett
sedlighetsmöte i etatsrådets Monters familj, men är
i fara att dessförinnan bli komprometterad
genom att hon med en exotisk prins
förekommer på en nattrestaurant, där ej blott
hennes beundrare vaktmästar Alexander
serverar — han ser mera filosofiskt på dylikt
—, men där också flera af de herrar
förekomma, som skulle illustrera sedlighetsmö
tet med sin närvaro, i främsta rummet den
fjantige, af Emanuel Larsen alldeles
beundransvärdt spelade värden. Filippa — Änna
Fot. Julie Laurberg-.
HERR JOHANNES POULSEN SOM ANTON I
»HÅRDT MOT HÅRDT».
Larsen, som befinner sig på samma ställe
med sin judiske grosshandlare, utförd af herr
Jacques Wiehe med en bufflighet och en
naturlig råhet af obetalbar verkan, lyckades
dock ganska lätt leda alla herrarnas
uppmärksamhet på sig själf. »Folkvisan»
undkom osedd och kunde dagen därpå med
större trovärdighet uppträda som
förräd-lande ungdomsnöje». Monters — E.
Larsen — mottagande af det privata
sedlighetsmötets gäster hörde till det lustigaste, än
var han underdånigt bräkande, än
beskyddande skrockande. Det tvungna frieriet var
kanske väl chargeradt men spelades
öfverlägset af Bera — Asta Nielsen och
husarlöjtnant Bryde — Dinesen, som i
kärleksmomentet mest betonade det Goetheska: »Meine
Ruh’ ist hin, mein Herz ist schwer». Den
ättiksura Bera var äfven ganska måttfull i
sin lidelse och hade föga af Margaretas:
»Mein Busen drängt sich nach ihm hin».
Vi svenskar hade ofantligt mycket att
lara af dessa danskar. Deras intresse
för uppgiften, den energi, med hvilken de
ombildade sig efter de olika rollerna, den
kultur och måttfullhet, hvarmed allt ädla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
