Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
CARL G. LAURIN.
Fot. Peter Elfelt.
FRU ÄNNA LARSEN I 5!E AKTEN AF
» KAMELIADAMEN ».
draget att vara ett resolut litet näpet
fruntimmer, som knipslugt leder t. o. m. gamla
tyrann-farbröder, en typ som allmänheten
märkvärdigt nog tyckes vara förtjust i, redde
sig rätt bra med sin banala rol. Pjäsen är
ett juste miljö-stycke. Litet
utom-äktenskap-ligt måste förekomma för att ej såra
Politiken i dess känslor, och till etatsrådens
och etatsrådinnornas lugnande får Annine
helt snusförnuftigt förklara, att själfva
vigselakten i alla fall har sinj betydelse,
hvilket man väl i betraktande af eventuella
barn och arf m. m. i hufvudsak får anse
som en sund åsikt. För den utmärkta mask
af ung dockvacker grosshandlare, som
Poulsen gjorde af Ryhave, förtjänar den
utmärkte skådespelaren en särskild eloge.
I Schnitzlers verkningsfulla och
poetiska Liebelei med sin goda och
oöfver-sättliga titel lyste Änna Larsen genom ett
innerligt och starkt spel. Johannes Poulsen
var här i flera afseenden kanske för blek,
men Emanuel Larsen i fadrens roli kom
med en verkligen glänsande prestation och
sade sina vackra och obanala repliker på
ett alldeles oförgätligt sätt. Ett sydtyskt
österrikiskt drag går igenom denna pjäs,
som utom det allmänmänskliga värdet också
ger goda inblickar i, hur erotiken betraktas
i denna del af Europa.
Om Hårdt mot hårdt af Edvard
Brandes har jag redan förut uttalat mig i
denna tidskrift och framhållit hur väl den
spelades af våra artister. Det gör en
melankolisk att tänka, hur sorgligt lifvet måste
gestalta sig för den välmående och
fryntliga publik, som fyller vår Dramatiska
teater, ty om man frågar de flesta hvarför de
ej kunna intressera sig för en pjäs sådan
som denna, får man regelbundet till svar,
att lifvet själft är så mörkt och hemskt, att
de behöfva skratta åtminstone på teatern.
— Något skamsen öfver min flacka
optimism måste jag erkänna, att jag med stor
spänning följde Edv. Brandes’ svartmålning.
Dessa danskar ha en rent af
häpnadsväckande typbildande förmåga. Främst
Emmanuel Larsen — geheimeetatsrådet i
»Hjälpen» med sina skarpa konturer, sin
pliktkänsla och nobless å ena sidan, och å den
andra f. d. läraren Tronjer, snaskig till
själ och kropp, vidrig som den ohyra, som
kryper fram, då man flyttar på en större
sten. Och hur gaf ej Fjelstrup
drinkartypen ett drag af dramatisk storhet. Dräkten
var funnen. Allt svart, endast ansikte och
skjortbröst grådaskiga. Hustyrannens
skräckvälde under söndagsfrukosten, den snabba
öfvergången från hotfull potentat till ett
slags generad beskedlighet, för att sedan
åter dölja osäkerheten med skrän och
smällar i bordet, allt gaf han en trovärdighet
af skakande verkan. Scenen, då han och
Tronjer i skymningen bli obehagligt
öfverraskade af Anton, spelad med stor smak
af J. Poulsen, hade den ohyggligaste
verklighetsstämning. Varietésångerskan Karla
Johnson — Asta Nielsen — hade lagt sin
typ ett par grader socialt under fröken
Borgströms uppfattning af samma roli.
Därigenom blef Antons beundran för den
slam-piga, hesa flickan mindre trovärdig men
slutets brutalitet mera naturlig. Fru Bosse
var minst lika bra som fru Änna Larsen i
den lilla flickans roli. Denna senare hade
dock fått in många rörande drag hos den
plågade stackaren.
Gästspelets glanspunkt var Gustav
Es-manns Alexander den store, ett stycke
som med det allra största fog
betecknades som lustspel, ty man skrattade från
första repliken till den sista. Alla detta
utmärkta sällskaps förtjänster kommo här
till sin rätt. Ett samspel utan vank, ett
godt lynne, som ej ett ögonblick slappas,
en omväxling i typer, som man får leta
efter på de bästa tyska och franska scener.
Esmann har här gjort något verkligt roligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
