Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sjunde häftet
- En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild
- II
- III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— det ena, det lefvande, på sina axlar, det
andra, det döda, på ett fat, som han höll i
handen, likasom till tecken att människan,
om hon blott dödar allt jordiskt inom sig,
vinner de öfvermänskliga vingarna. Hans
ansikte var sällsamt och fruktansvärdt,
blicken ur de vidöppna ögonen liknade
örnens blick, riktad mot solen, hår och
skägg fladdrade som för det starka
luftdraget under flykten. Från hans rygg
utgingo tvenne jättelika vingar, utvändigt
hvita som snö, på innersidan guldröda som
en eldslåga.»
Är det, med dylika förutsättningar,
underligt, om Meresjkovski hamnar i
Petersburg, om han från renässanshofvet i
Amboise följer ikonernas målare till deras
och sitt eget land? Och när vi känna
hans tankegång, fatta vi icke då, hvarför
han börjar sin skildring af Peter den stores
Ryssland med en fest i sommarpalatsets
trädgård till ära för en Venus-staty!
Julianus hade en gång tillbedt henne,
när hon stod i sitt tempel i Italien.
Lionardo var bland de första, som beundrade
henne, när hon efter sekels sömn i jorden
åter gräfdes upp som ett fynd. Ofta
spelar hon in i handlingen som »den hvita
djäfvulen» och madonnan, älskarinnans och
moderns symbol. Och nu var hon Peters
egendom, »alltid densamma, oskyldig och
vällustig, naken, men utan blygsel öfver
sin nakenhet», färdig att efter sitt
europeiska segertåg kufva »det hyperboreiska
Skytien».
Så personifierar äfven hon, gudinnan,
striden mellan kristendom och hedendom,
mellan ande och kött, kultur och natur.
Och det är som om diktaren velat göra
henne till en poetisk bild af denna kamp,
af den brytning i Rysslands och ryssarnas
lif, som var Peters reformatoriska
hjältebragd.
III.
Det vore synd att säga, att
Meresjkovski, mera än andra af sina kolleger,
smickrar nationens fåfänga, då han målar sitt
land och sitt folk. Han är visserligen icke
den Hamlet, som hos Turgénjef nästan
fräter sönder sig i ett evigt grubbel öfver
sin egen och sina landsmäns tröghet,
slapphet och dådlöshet, i en handlingskraften
och den naiva, omedelbara lifsglädjen
kväfvande själfironi. Men han är född
psykolog, som alla ryssar, och därför begåfvad
med samma skarpa blick, samma lust att
förklara och framlägga sina rön, oafsedt
om de smickra eller icke, som utgör det
kanske mest förhärskande momentet i de
ryska diktarnes geni.
Meresjkovski definierar ryssen som på
en gång vilde och barn, som »Platos
människa, ett vinglöst djur, med allt för
människonaturen utmärkande utom renlighet
och sundt förnuft». Han visar kontrasterna
i ryssens karaktär, och hvilken afgrund det
är som skiljer honom från Europas öfriga
folk. Och ända — trots denna
underlägsenhet — pekar han upprepade gånger i
romanen på den högfärd, som utmärker
ryssarna, om de bedöma och värdera sin
kultur.
Det egendomliga härvidlag är dock
ej, att Meresjkovski betonar denna svaghet,
utan att han själf delar den. Ibland kan
han förefalla ironisk, men vanligen
refererar han de ryska drömmarna med en
halft medveten sympati.
Peter citerar filosofen Leibnitz’ teori
om vetenskapernas kretslopp. »Alla
vetenskaper och konster äro födda i Österlandet
och Grekland; därifrån ha de vandrat öfver
till Italien, sedan till Frankrike, Tyskland
och slutligen genom Polen till Ryssland.
Nu är också vår tur kommen. Genom oss
skola de återvända till Grekland och
Österlandet, sitt ursprungliga hemland.» Alexej,
Peters son, klandrar äfven han sina
landsmäns svaghet att efterapa Europas seder
och moder. Och Peter, hvars reformer
äro hämtade från samma afskydda väster,
förklarar: »L’Europe nous est nécessaire
pour quelques dizaines d’années, apres
quoi nous lui tournerons le dos». Själf
imponerad af detta mäktiga, till sin yta
jättelika Ryssland — det är icke ett rike,
men en världsdel — stakar han ut
gränserna på kartan — om det ens gifves några
gränser — för den nye Alexanders väg.
Meresjkovskis Peter är ett kraftprof
med alla ryssens laster å ena, alla
öfvermänniskans dygder å andra sidan,
personifikationen af den ryska naturens ofta så
oförenliga motsatser, grymhet och vekhet,
slughet och barnslighet, öppenhet och
förställning, sanning och lögn. Han är en
Atlas, ensam och oförstådd, som bär hela
Ryssland på sina axlar, en gud, som med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0435.html
