Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En världshistorisk trilogi. Af Nils Erdmann. Med 1 bild - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraften af sin ensamma vilja skapar en
värld ur kaos, men tillika en varulf,
fråssande i blod, som njuter af sina offers
jämmer.
I sina verkligen stora ögonblick är
han, om icke Messias eller Antikrist,
åtminstone Johannes förelöparen. »I hans
ansikte, lugnt och fast som hugget i sten,
lästes hvarken förfäran eller sorg eller
medlidande. Det var som om det hos denne
man funnits något icke-mänskligt, något
människorna och elementen behärskande,
orubbligt som ödet.» Men när han en
annan gång halshugger och torterar långt
öfver alla gränser för det mänskliga, blir
han djäfvulen själf i allt ondt.
Att förena kontrasterna hos Peter är
en synnerligen kräfvande uppgift.
Meresjkovski löser den väl. Så vidt han förmår
skänker han sin tsar konstnärens, diktarens
kärlek. Människans sympati förbehåller
han däremot Alexej, Peter den stores son.
Äfven han är en typ för det ryska,
men i en helt annan mening och form.
Hos Alexej tror sig Meresjkovski upptäcka
detta gamla, heliga Ryssland, vid hvilket
han hänger fast med långt starkare band
än vid Peters skapelse, som han afskyr.
Ty Peters Ryssland — och framför allt
Petersburg — är ingenting annat, menar
han, än en ful kopia af Europa.
Alexejs yttre liknar som ett bär de
fromma ikonernas helgon. »Han föreföll
bland alla dessa nya
petersburgs-fysionomier som en främling, en gäst från en
annan värld, en gengångare från det gamla
Moskva.» Alexej är frälsaren, tsaren och
patriarken, den, som hans folk ännu
väntar på, och som, ehuru i en annan stil än
fadern, gömmer dess profetior och aningar
om ett världsvälde i Bysanz.
Med Alexej stå vi på en af Tolstoi
och Dostojevski ofta bearbetad mark. Med
honom vända vi tillbaka till den stora
stillhetens andar, men äfven till den kraft,
som icke yttrar sig i en allt reformerande
hjältebragd, utan i konsten att lida och
bära ödets alla slag. Det är ett rent
passivt hjältemod, ett aldrig slocknande
tålamod, den kristne martyrens saliga fröjd på
korset och under knutpiskan. Det är en
sällhet, som födes af medvetandet om, att
hur man än pinar och plågar oss, kan man
icke taga vår själ, är vår inre värld
fridlyst.
Hjälte och martyr blifva ett, och ända
är han ofta en syndare, — hans storhet
har ingenting att skaffa med hans
mänskliga laster och brott. Han kan, som hos
Dostojevski t. ex., vara en djupt sjunken
människa och i smärtans extas dock höja
sig till den för allas våra synder lidande
gudomlige försonarens bild. Och därför
säger han med Alexej: »Ni (västerländingar)
äro visa, starka, rättrådiga, högt ansedda.
Allt ha ni, men inte Kristus. Och hvad
skulle ni med honom? Ni frälsa er ju
själfva. Vi äro enfaldiga, fattiga, nakna,
supiga, smutsiga, värre än barbarer, sämre
än kreatur. Men vår lillefar Kristus är
med oss och skall vara med oss i
evigheters evighet. Han, den helige, skall
rädda oss.»
En dylik passivitetens hjälte och
martyr är det heliga Rysslands Alexej, hvars
tragiska gloria ökas, då man vet, att fadern
spelar bödelns roll. Det är det gamla och
det nya, som kämpa i dessa två märkliga
personligheter, — Kristus och Antikrist.
Och Peter, som gisslar Alexej till döds,
växer i Meresjkovskis ögon till en symbol
af fadern, som offrar sonen. »Alexej vände
sig och såg på honom, och denna blick
påminde Peter om blicken hos den
törnekrönte på den gamla ikonen, inför hvilken
han en gång hade bedt till Fadern med
förbigående af Sonen, i det han skälfvande
af skräck hade tänkt: Hvad betyder detta
— Son och Fader?»
Innan han dör, säger han till Peter:
»För dig skall Gud straffa Ryssland».
Efter hans gräsliga mord skrifver en tysk:
»I Ryssland kommer det en gång att sluta
med ett förfärligt uppror, och
själfhärskardömet faller, ty millioner nedkalla Guds
hämnd öfver tsaren». Men i en syn i
öknen visar Meresjkovski en af sina ädlaste
svärmare, hur Kristus besegrar Antikrist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
