Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Religionens nya ställning i Frankrike och statskyrkoidén. Af S. A. Fries. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIONENS NYA STÄLLNING I FRANKRIKE. 407
afgörande vändpunkt. Redan den första
paragrafen i den nya lagen, som ordnar
de kyrkliga förhållandena, låter oss förstå,
att man velat bygga statens ställning
till kyrkan på satsen: religionen är en
privatsak. Så vidt som religionen vill
förmedla och åstadkomma den enskilda
själens lifsgemenskap med Gud, är satsen
alldeles riktig. Ja den kan på sätt och
vis uttrycka den kristna religionens
utvecklingsmål: en tillbedjan af Fadern i
anden och sanningen, d. v. s. den
enskilda människans bönelif med Gud i
hennes inre sedligt-religiösa personlighet —
utan tempel, symboler och yttre religiösa
anstalter — samt i sanningens bevisning
genom gärningarna i lifvet. Men innan
detta mål är uppnådt, då »ingen skall
lara den andre och säga: känn Herren, ty
de skola alla känna honom, både små
och stora», har mänskligheten att i
religiöst hänseende gå igenom mången träng
port och vandra mången smal väg, och
det torde i själfva verket icke uppnås
förr än det ideal, handlingens frihet, som
den moderna anarkismen i förtid vill
rycka till sig som ett rof, kan blifva
mänsklighetens egendom enligt den lagen,
att »för den rättfärdige är ingen Iag satt».
Den moderna staten kan till nöds
låta »alla former för den religiösa och
filosofiska tanken vara fria och tillåtna»,
liksom redan den medeltida staten kunde
garantera tankarnas »tullfrihet». Men
religionen framträder äfven i en viss moral
och i en viss kult. Det skall blifva
intressant att se, om den franska staten på
längden kan stå med armarna i kors inför den
katolska kyrkans paganism och
landsför-därfliga sedlighetsideal. Det behöfs blott,
att den katolska kyrkans prästerskap
begynner predika afväpningens och
antimili-tarismens läror, för att toleransen skall vara
slut. Det kommer helt visst att gå i
Frankrike som det gått i Holland: hela
politiken blir till sist orienterad på reli-
gionen. När man våldför sig på dess
naturliga utvecklingsväg — uppfostran
genom samfundet till den högsta
tänkbara individuella frihet — för att slopa
samhällsintresset i religionen — så hamnar
den kränkta ordningen sig själf genom
att påtvinga sig uppmärksamhet och
framkalla strid, till dess folket förstört sina
bästa intellektuella och moraliska krafter
i ofruktbart principrytteri och i
vidskeplig användning af diverse hemlighetsfulla
remedier från abstraktionernas
medika-mentsförråd.
Frankrikes framtid, liksom alla folks
framtid, ligger i det sätt, hvarpå
religionen vårdas, d. v. s. utvecklas. Rätt
vårdadt är evangelium en outtömlig
för-yngrings- och kraftkälla för ett folk,
men vanvårdadt och hindradt i sitt
naturliga källsprång och utflöde kan det
blifva orsak till sådana förvillelser, att
ett folk rent af andligen förgiftas af sin
religion, bär denna ock evangeliets höga
namn. Så skulle Frankrikes nationella
styrka i högsta grad befordras genom
en religiös reformation. Denna kan
emellertid icke åstadkommas af den franska
protestantismen. Historiska grunder
förbjuda det. Äfven inre svagheter göra,
att denna art af protestantism, så snart
den kraftigare genomsyras af den
moderna historiskt-kritiska vetenskapen, står
i stor fara att slå öfver till den ytligaste
och torraste rationalism. Man måste
därför misströsta om dess pånyttfödande
förmåga. Det är tillräckligt att läsa
t. ex. prof. J. Révilles skildring af
»modern kristendom», för att se, hvarthän det
bär. Den djupare åskådning, som utgör
den bärande kraften i t. ex. prof.
Saba-tiers och prof. Ménégoz’ arbeten, torde
stå i stor fara att fördärfvas i den bittra
strid, som fanatiska gammalortodoxer och
förblindade liberaler etablerat icke minst
efter den nya lagens tillkomst. Denna
beröfvar äfven protestantismen statens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
