Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - »Hic sepulti». Ett visbyminne. Af E. G. Folcker. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIC SEPULTI».
411
ver de slagnes grafvar och som i
århundraden stått där som ett minne af den
olyckans och nederlagets hemska dag,
då Visby stolta ringmur bröts för att
lämna rum åt en segrares intåg, då dess
rika skatter plundrades, då dess lyckas
och äras sol började sjunka för att aldrig
mer stråla i sin forna glans.
Till det korset ha under århundraden
skaror af »gutår» och främlingar
vallfärdat, släktled efter släktled af Gottlands
ungdom ha hit samlats för att täfla i
spel och lekar, fredligare än den
bardalek som en gång lektes här.
Alla ha de stafvat på de gamla orden
som inhuggits i korsets sten af någon
konstförfaren munk från ett af
Visbyklostren, och sägnerna om den stora
striden ha växt som murgrön växer kring
Visbys grusade kyrkor: »så gruflig var
slaktningen, att de stupades blod flöt i
strömmar in genom stadens portar och
utför backarna ända ned till hafvet; ett
tusen åttahundra var deras antal, som
föllo för sin stads försvar». Hi c sep ui t i
— här, just här äro de begrafna, och
stället blef en fridlyst ort, och många
äro de som bedit för deras själar, ty det
var makar och fäder och bröder som
lågo härinunder. Men åren gingo och
blefvo till århundraden, och stenen
vittrade, och den gamla skriften blef allt
mera svår att läsa. I gutarnas hjärtan
utplånades den dock icke, och om också
minnet af de enskilda, som här kämpade
och föllo, för långliga tider sedan
slocknat, så har minnet af dem alla, deras
kamp och död lefvat kvar ända till våra
sena tider.
Så begaf sig en gång för någon tid
sedan att en man ville plantera ett träd ej
långt från det gamla korset, och han gräfde
en grop, och i gropen fann han några
ben af människor. Så blef den
halftu-senåriga grafven funnen, och forskningen
kom till och sade sitt ord, och myndig-
heterna togo saken om hand, och en
systematisk utgräfning anställdes under
samvetsgrann ledning.
Valdemarskorsets hemlighet är nu
uppenbarad, det som jorden gömt i fem
hundra år lagt öppet för allas blickar,
och Visby kunde bjuda på ett
skådespel, ärevördigt som dess härliga ruiner,
dess underbara murar, men därtill fylldt
af ett sällsamt gripande mänskligt
intresse, förfärligt i sin hemska brutalitet,
skakande i sitt stumma allvar.
#
Öfver det stora fältet utom Österport
kommer man fram till Korsbetningen, där
Valdemarskorset står, af ett ovist nit
omgifvet med ett järnstaket och några
löfträd, som förläna det tycket af en
städad familjegraf från 1800-talets början
och förtager den fascinerande verkan det
måtte haft, då det ännu stöden samt på
det öde fältet. En ännu ovisare
företagsamhet har i dess omedelbara närhet
förlagt en modern villa af banalaste
socker-ståndstil, ett af dessa häpnadsväckande
bevis på pietetslöshet, som man icke
sällan påträffar i Visby och dess närhet.
Några steg blott, ut genom ett
sväng-kors i ett staket, och under ett
provisoriskt skjul af bräder och pressenningar
hade man framför sig den stora
»massgrafven».
Inom en oregelbunden krets af
omkring tio meters genomskärning hade
jorden gräfts undan, och där, på knappt en
meters djup, ligger detta förfärliga, som
i all sin tystnad skriar om mänsklig
råhet och barbari, om krigets gräsliga
förbannelse, ett genljud från den fasans dag,
som för femhundra år sedan gick ut öfver
Visby och dess söner.
I en enda nästan sammanhängande
massa, likt en gigantisk korall, trängas här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
