Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - »Hic sepulti». Ett visbyminne. Af E. G. Folcker. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
E. G. FOLCKER.
trehundra skelett med hvarandra, icke
lagda sida vid sida i dödens stilla frid
utan vräkta ned i den stora grafven som
afskräde vräkes i en sopgrop.
I ställningar, som hos lefvande skulle
beteckna hat eller ömhet, smärta eller
uppsluppenhet, förtviflan eller hänförelse,
men som här helgas af dödens passiva
majestät, ligga dessa benrangelsmän
framför oss. Den ene tyckes ha bredt ut
sina armar till ett famntag, en annan
har tagit ett jättesteg med vidt
utspärrade ben, vid ena kanten sitta två lutade
mot hvarandra liksom till stod, inuti en
bröstkorg har fastnat en hufvudskalle
tillhörig en annan, och många, många
äro de som fallit sönder i fragmenter
och blandats med hvarandra.
Likplundrare hade nog bedrifvit sin
näring på slagfältet, och mången
afkläddes kanske, innan han störtades ned i
gropen; så har förruttnelsen gjort sitt,
men ännu finnas kvar rustningar och
massor af rustningsdelar, och häri ligger
det för forskningen särskildt lockande i
detta underbara fynd.
Den fulla harneskrustningen är af
senare datum än 1300-talets slut,
ring-brynjan var ännu den hufvudsakliga
vapendräkten, och många sådana brynjor
finnas här ännu kvarsittande kring
skeletten eller i ett fall åtminstone löst
liggande, liksom nedkastad i grafven.
Ett par af de mest fascinerande
styckena i denna dödens hemska arsenal äro
två hufvud ännu klädda i sina
pansar-hufvor; liksom hvilande ligga de där med
pansarflätningens maskor smygande sig
efter hufvudets form, den enas hufva är
neddragen i pannan, och i öppningen,
omgifvet af det rostbruna ringnätet, ser
man det gulnade kraniet med hvita starka
tänder och tomma ögonhålor — ett
konstverk ville man säga från den första
renässansens tider, ja ett konstverk af
mästaren dödens hand.
Då de fallne jordades i sin stora graf,
synas deras vapen icke fått följa med
dem, ty inga svärd, stridsyxor eller
armborst ha funnits vid gräfningen.
Men fiendevapnens verkningar kunna
ännu i dag iakttagas, och här är det
just man rätt får för sina ögon, hur
gräsligt slaktandet har varit denna
julidag Herrans år 1361. Inträngd mellan
refbenen i en bröstkorg sitter pilspetsen,
som hvinande träffat sitt mål, innan
handgemänget börjat. Ur kraftigt byggda
lårben ha stora skärfvor huggits bort,
i en hufvudskalle har det första hugget
skurit en bred flisa, det andra har
kluf-vit skallen; detta har gjorts med svärd,
tunga som järnspett och ofta förda med
båda händer, eller med stridsyxor breda
i eggen och med meterlånga skaft af
det då mycket begagnade slag, som
kallades danska yxor och som här också
fördes af danska händer. I en
hufvudskål synes ett stort, fullkomligt
kvadratiskt hål, i en annan ett något mindre;
de äro märken efter spikklubbor eller
»gissel» med kraftiga järntaggar.
Med spännande af alla muskler, med
offrande af alla sin kropps krafter ha
dessa människor gått löst på hvarandra,
och blodet har sprutat, och lemmar ha
krossats och köttet har huggits i flisor
från benen — då man betraktade dessa
fallna som vräkts tillsammans i den stora
grafven, så ville man nästan tro på
sägnens ord, att den dagen, den tredje efter
S:t Jacobs år 1361, »forsade blodet in
genom Visby portar och rann utför
backarna ända ned till hafvet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
