Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur den grekiska anthologien. Några öfversättningar och en inledning. Af Vilhelm Ekelund. Vignetterna af Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414 VILHELM EKELUND.
med förkärlek som det högsta lof för
mänsklig prakt och behag. Det ordet passar ej
på Simonides; men hur träffande för
Platons diktning, ej minst den prosaiska. Så
högt nå ej dessa epigram, att de värdigt
kunna ställas vid sidan af »Gästabudet» och
»Phädrus». Dock, det är den samma gratien
som hos Anyte, samma sinnliga
öfversinn-lighet. Det rena ljuset, den skära glöden
af fagert blod lyser lika af bägges epigram.
— Man har ofta påstått, att grekerna ej
ägde vidare sinne för skönhet i ett
landskap. De hade verkligen så föga sinne
iör naturskönhet, att deras skalder, långt
ffrån att bekymra sig om oändligt
uppradande af korrekta epitet, i stället satte all
sin sträfvan på en blixtlik utsikt, oftast
ernådd ej med långrandigt fysiskt
beskrifvande utan med intimt magiska uttryck. Vid
sidan af landskapet uppträder hos Anyte
något dittills nytt: den vemodigt
godmodiga förståelsen för djurvärlden. Detta drag,
ett af de angenämaste i den grekiska
epigramdiktningen, möter oss sedan beständigt
genom hela anthologien. Den poetiska
delfinen, musernas vän och skaldernas
gratis-befordrare, är naturligtvis själfskrifven.
Any-tes vackra sepulcrale, som återfinnes nedan,
fick en mängd efterföljare. Så näktergalen
och svalan, Progne och Philomela, hvilkas
tragiska saga, behandlad af Sophokles i
dramat Tereus, lockade Mnasalkas till ett
af de själfullaste epigram anthologien äger.
Han var troligen Anytes samtida.
Filologerna göra honom till Anytes imitator
blott och bart, honom och Nikias,
Theo-kritos’ vän. Utan fra ga— de tre äro släkt,
i dem blommar epigrammets finaste;
språkets milda, klara renhet är själiskt
besläktad hos dem alla. Detta hindrar dock ej,
att de hvar för sig äro tydliga poetiska
individualiteter.
Närmast dessa står Leonidas från
Ta-rent, såväl’ hvad beträffar tid som snille.
»Friska blommande murgröns klasar» är
Meleagers symbol. Leonidas är en
skiftande, disharmonisk, pessimistisk, redan
modern poet. Här är skogsdoft och vild
natur, hafsödslighet; här är narciss och
praktfull hyakinthos vid sidan af vanligare
vägkantsblommor. De sistnämnda ej de
minstvärda; enkla, vederkvickande, trohjärtade
dikter om fattigmans lif utan
sentimentalitet, rättframt ärligt. Skalden var själf en
fattigman. »Moss», säger han, »bort ur
min kula! Här är litet till er: salt, bröd ...»
Och Venus bringar han efter en lyckligt
öfverstånden sjukdom ett tarfligt offer,
lofvande bättre för framtiden, om hon täckes
förhjälpa honom till befrielse ur den trista
bojan. Irrande världen kring, har han
ingen annan tröst än Muserna, och i stolta
vers spår han sin odödlighet:
leke Leonidas’ namn har dött, mig förkunna
med
häroldsstämmor Muserna klart högt öfver
dagarnes svall.
Javäl! Han sysselsätter de tyska
filologerna utomordentligt . . . Nya konjekturer
till hans dikter spira som svampar i
privatdocenters hjärnor från Zurich till
Greifswald. Ack! Världen är så rik på sköna
ting, att äfven den sällsynta begåfningens
odödlighet reducerar sig till ett blekt, ett
tvifvelaktigt fantasma. Och den utmärkte
Leonidas vore vard bättre — om världen
öfverhufvud vore vard bättre! Här är allt
som gör diktaren: humor, människovänlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
