Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ur den grekiska anthologien. Några öfversättningar och en inledning. Af Vilhelm Ekelund. Vignetterna af Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR DEN GREKISKA ANTHOLOGIEN.
415
sympati, det klara vemodet, blicken mot
förgängligheten och skönhetens gåtfullhet. Och
dock är han knappt ett namn. Och han skref på
mänsklighetens mest artistiska språk, på
hvilket han satt sin stämpel genom
uppfinningsrik konst, till hvars utveckling och skönhet
lian bidragit. Vanitas! Vanitatum vanitas!
Leonidas’ dikt har sällan det
Apollo-niska skimret och den milda klarheten som
Anytes. Det slår en snabbare puls i hans
vers, där är nervös sälta och mörk kraftig
impressionism i dem. En stengammal
fiskargubbe, som ändtligen slutat, »brunnen
ner som en lampa i hyddan på sin säfbädd»,
förevigar han i tio rader, som kunde varit
af Strindberg, om han skrifvit grekiska.
Gammalt fattigt folk målar han med
förkärlek: så den gamla Platthis, väfverskan,
som ännu på sena ålderdomen måste
försaka så mycken nattens sömn för att hålla
nöden ute; dock alltid blid och nöjd såväl
vid väfven som vid »Minervas och
Gratier-nas hjul». Ändtligen 80-årig »såg hon
Acherons bölja.» Den ihjälhungrade
tiggaren Socharis i skogen inspirerar honom.
På tamariskbuskarna hänger Hungern upp
hans kvarlefvor, »ränseln ogarfvad och rå,
vandringspåken, den grumsiga flaskan,
pungen utan koppar och hatten, ej fromt
huf-vuds betäckning!»
Verser om hemlöshet och längtan i
främmande land möta oss ofta hos
Leoni-nas. Bios aåios, lif utan lif, är att lefva
borta från fosterbygden. Bland de öfver
hundra epigram, som tillvaratagits, af
Leonidas finner man märkligt nog intet af
erotiskt innehåll. Denna tillfällighet — ty
annorlunda kan saken knappast tänkas hos
en så mänsklig diktare — ökar ännu mer
det ödsliga intrycket af hans poesi; pessi-
mismen är hos honom utan den bittra
en-thusiasm, som försonar och skapar det längst
lefvande i dikten. Måhända ha hans
erotiska dikter ej saknat detta element. Denna
mörka fond var likväl som gjord till att låta
ljusa gestalter stiga mot!
Skaldens yttre lefnadslopp är
fullständigt okändt. Troligen äro många af hans
dikter, särdeles grafskrifterna, författade på
beställning, t. ex. den nämnda om
fiskaren, nämligen på uppdrag af »thiasos»,
skrået, som omnämnes i sista raden.
Kanske voro sådana beställningar hans enda
förvärfskälla.
Leonidas’ epigram äro den friskaste
oasen i den alexandrinska tidens diktning.
Hvad de senare romerska skalderna funno
beundransvärdt hos en Kallimachos, den
berömde grammatikern och bibliotekarien,
är oss i dag en gåta. Den lärde mannens
elegier och hymner äro konstgjorda
blommor utan doft och lifsglans. Detta omdöme
är numera så enstämmigt, att det väcker
misstankar. Litet orätt gör man honom
också. Det finnes några epigrammatiska
disticha af Kallimachos, som afgjordt måste
eröfra den poetiskt kännande. Där är en
dikt framkallad af underrättelsen om hans
vän skalden Heraklits död, som är vacker
och smärtsamt ärlig, af en enkelhet och en
vemodig solnedgångsklarhet, som höja den
i bredd med det bästa. Där är följande
grafskrift, som ej kan öfversättas bättre än
Auguste Couat gjort det i sin »Den
alexandrinska poesiens historia»:
Souvent les filles de Samos cherchent
Créthis, qui aimait tant a causer, qui
ex-cellait a tous les jeux; c’était la
meil-leure des compagnes et la pius rieuse;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
